- Project Runeberg -  Geografisk forskning och geografiska upptäckter under nittonde århundradet /
39

(1921) Author: Otto Nordenskjöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AFRIKAS UTFORSKNING.

Ett nytt skede var öppnat för Västafrikas utforskning, men bland
männen från denna tid är det blott några få, som här kunna nämnas.
Vad som ej lyckats Barth och Vogel, genomfördes åren 18(59—74 av
deras landsman Gustav Nachtigal, som utgående från Fezzan över
Bornu och Kuka för första gången nådde de östra sultanaten Wadai
och Dar Fur och därifrån lyckades komma fram till Nilen. Benuëområdet
utforskades först av Gerhard Rohlfs och sedan av Flegel. Under tiden
trängde fransmännen från norr och väster allt längre fram genom
öknen. Rik på vetenskapliga resultat var Duveyriers resa i det algierska
Sahara åren 1859—64. Oftast gällde det i dessa trakter militäriska
expeditioner, och en politisk världshändelse bildade major Marchands
marsch genom Sudan till Fashoda vid Nilen år 1898, där han mötte
en engelsk styrka, som under hot av krig tvang fransmännen att
avstå från vad de vunnit. Fyra år tidigare hade dessa emellertid besatt
Timbuktu, och därmed var kupolen rest på den stolta byggnad, som
det Västafrikanska kolonialväldet i denna stund bildar.

Härmed gå vi över till den andra av de stora Afrikafrågorna,
Nilproblemet och det centrala Ostafrikas utforskning. Här i hjärtat av
Afrika tecknade gamla kartor ett väldigt bergsystem, Månbergen,
och de arabiska geograferna talade om stora sötvattensjöar, på vilkas
tillvaro dock blott ett fåtal trodde. På Egypten hade världens blickar
åter riktats genom Napoleons fälttåg, och även vetenskapen hade
av detta skördat en ofantlig vinst, men Nilen, den sagoberömda,
vars vatten befruktat och möjliggjort en av jordens älsta kulturer,
var till sitt ursprung vid århundradets början ännu okänd. Ett
gynnsamt tillfälle till forskningen i de egyptiska öknarna erbjöd
sig under khediven Mohamed Alis kulturvänliga regering. Härav
begagnade sig fransmannen Cailliaud för under åren 1815—22
fortsatta forskningar i den Libyska öknen och dess oaser, och han blev
den förste europé, som allt sedan forntidens dagar nådde den
plats, där Nilens två huvudarmar, den vita och den blå floden, förena
sitt vatten. Genom honom ha vi ock fått veta, att den förra,
västligare och minst kända grenen bildar Nilens huvudarm. En annan
märklig färd i samma trakter, Nubien och det dittills okända Kordofan,
företogs 1823 av Ruppel.

Efter längre perioder av stillastående följde nya forskningsfärder,
och Ostsudan blev småningom politiskt införlivat med Egypten. Bland
dem, som på 1870-talet arbetade med geografiska forskningar i dessa
områden, må nämnas Rohlfs och Schweinfurt, båda som vi sett bekanta
genom arbeten i andra delar av Afrika. Visserligen led den under
lyckliga förhållanden påbörjade koloniseringen av det övre Nillandet
ett betydande bakslag genom det bekanta mahdiupproret på 1880-

39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:37:23 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geo19arh/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free