- Project Runeberg -  Geografisk forskning och geografiska upptäckter under nittonde århundradet /
72

(1921) Author: Otto Nordenskjöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

POLARVÄRLDEN I NORR OCH SÖDER.

under åren 1818—34 till namnen John Ross och Edward Parry. Dessa
gjorde först ett gemensamt försök att tränga västerut genom
Baffins-bukten, vars utsträckning fastlades, och där man nu för första gången
gjorde bekantskap med polareskimåerna, jordens nordligaste människor,
men resan avbröts redan i Lancastersundet och ägnades sedan åt en
närmare undersökning av Hudsonvikens inhav. Arbetena fortsattes
nu av Parry ensam under 3 färder, som förde honom genom
Lancastersundet fram till de stora nya öar, som han kallade Melvilleön och Banks
land. I verkligheten stod han här redan vid den stora arkipelagens västra
gräns, och han hade också nu nått över hälften av vägen mellan de
båda världshaven, och var därmed berättigad att erhålla det stora pris,
som engelska regeringen utsatt för denna bragd. Parrys arbeten
fortsattes ännu en gång av John Ross under en äventyrlig expedition åren
1829—33, vars viktigaste resultat låg i det negativa påvisandet att
det s. k. Prinsregentsundet i verkligheten var en oframkomlig vik,
men som fått särskild berömmelse genom framträngandet till jordens
norra magnetiska pol på Boothia-halvön, närmast under en slädfärd
förd av ledarens brorson James Ross, vars namn vi snart åter skola möta
i ett annat polarområde.

Med dessa färder i förening med de samtidiga landexpeditionerna
under Franklin, Back och Dease var i verkligheten huvudproblemet
löst: Nordamerikas gräns mot polarhavet var fastslagen, men norr om
kontinenten hade man upptäckt en arkipelag av stora öar, där ett
väldigt detaljforskningsarbete återstod, och där man hade att söka den
genomfart, om vilken man dock nu insåg, att den ej kunde bliva av
praktisk betydelse. För att på en gång slå ett avgörande slag för
lösningen av dessa frågor utsändes 1845 från England en ny stor
expedition med tvenne fartyg under ledning av den genom sina tidigare färder
längs ishavskusten berömde amiralen John Franklin, vid denna tid
redan en nära 60 års man. Aldrig har under vårt århundrades
forskningshistoria någon expedition haft en så tragisk utgång, ty av dess 134
deltagare skulle ingen nå hemlandet. Och dock har Franklins färd nått
en berömmelse som ingen, och indirekt har den bragt resultat som ingen
annan polarfärd. Lämpligheten att som ej sällan skett av denna grund,
eller riktigare uttryckt med anledning av expeditionens sorgliga utgång,
räkna Franklin som polarforskningens främste hjälte och storman må
ju dock kunna betvivlas, huru stor den insats än varit, som han och
hans följeslagare gjort. När expeditionen ännu år 1847 ej avhörts,
började man i England bli orolig och utsände för att bringa hjälp och
skaffa underrättelser det ena fartyget efter det andra, under de första
tio åren närmare 40 till antal, bland vilka expeditioner många bragt
hem resultat av stor betydelse, och några höra till de framgångsrikaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:37:23 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geo19arh/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free