- Project Runeberg -  Geografisk forskning och geografiska upptäckter under nittonde århundradet /
74

(1921) Author: Otto Nordenskjöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

POLARVÄRLDEN I NORR OCII SÖDER.

isen tvungos att återvända, fortsatte de genom ett annat nyupptäckt,
i sydlig riktning löpande sund, som nu bär Franklins namn, och
övervintrade här nära den magnetiska polen. Här avled Franklin 1847,
men fartygen kommo detta år ej loss, och nästa sommar måste man
överge dem och söka med slädar gå söderut mot Stora Fiskflodens
mynning, varvid dock alla deltagarna småningom omkommo på vägen.
Närmare detaljer utreddes slutligen av Schwatka 1879 under en stor,
med eskimåernas hjälp utförd slädfärd.

För några årtionden slocknade nu intresset för dessa trakter, och
när det ånyo togs upp hade en ny tid brutit in och nya metoder
utvecklats inom polarforskningen. Tre stora expeditioner höja sig i vår tid
högt över de andra, som besökt den nordamerikanska övärlden. Först
bland dem kom norrmannen Sverdrup. Då han år 1898 ombord å sitt
eget och Nansens gamla »Fram» begav sig ut, var hans avsikt närmast
att genom de grönländska kanalerna tränga fram mot norr och om
möjligt kringsegla Grönland. Men isen kom i vägen, och han måste
övervintra redan vid Ellesmerelandet. Då även nästa år isförhållandena voro
lika ogynnsamma, fattade han ett raskt beslut att gå tillbaka ett stycke
mot söder och försöka genom det mycket litet kända Jones sund tränga
västerut och där studera ännu okända delar av arkipelagen. »Fram»
kom visserligen ej så långt fram, utan måste för 3 ytterligare vintrar
ligga innestängd i Jones sund, men under dessa år lyckades man
medelst långa slädfärder och med hundar som dragare utforska ett område
stort som halva Sverige och till väsentlig del bestående av stora
nyupptäckta öar, och därmed hade nu kännedomen om denna väldiga
arkipelag förts ett mycket stort steg framåt.

Även nästa stora expedition var en norsk forskningsfärd. I en liten
fångstjakt »Gjöa» begav sig Roald Amundsen 1903 ut dels för att
vetenskapligt studera omgivningen av den magnetiska nordpolen, dels för
att söka verkligt genomföra nordvästpassagen, varvid han räknade på att
han just emedan fartyget var så litet skulle lättare kunna passera sunden.
Båda uppgifterna löste han på ett ypperligt sätt, och när han 1906
ankom till San Francisko efter att ha fullbordat omseglingen kunde han
med rätta sägas ha utfört en av polarforskningens främsta bragder.

Ännu återstod möjligheten att finna nya öar ute i havet på
nordsidan av Alaska, Beauforthavet, samt att fastställa övärldens
begränsning mot nordväst. I det förra området arbetade 1906—08 en
expedition under ledning av dansken Mikkelsen, men den som under långa
resor 1908—12 och 1914—18 lade slutstenen till vår geografiska
kännedom om dessa områden var Vilhjalmur Stejanson, född i Amerika, men
av isländsk härkomst. Den förra resan lät mycket tala om sig genom
skildringarna av de s. k. blonda eskimåerna, som skulle vara av nordisk

74

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:37:23 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geo19arh/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free