Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FASTA LANDYTANS VETENSKAPLIGA UTFORSKNING.
dock omöjligt låter förena sig med jordytans osymmetriska byggnad.
Betydligt större framgång hade Lowlhian Green i sitt 1875 framställda
försök att förklara de stora morfologiska huvudlinjerna genom jordens
strävan att vid avsvalnandet närma sig en tetraederform, en hypotes
som fått flera försvarare, ehuru även den lider av stora svagheter. De
stora så kallade medelhaven, som på tre ställen skilja världsdelar från
varandra, ha Green och andra velat förklara genom stora
instört-ningar i ekliptikans plan, där den inre glödflytande massans ebb och
flod skulle gjort sig starkast gällande. En märklig hypotes, som öppnar
stora framtidsutsikter, har helt nyligen framlagts av G. Wegener, vilken
betraktar kontinenterna som block av bergarter, som på grund av sin
surare sammansättning äro relativt lätta, och vilka liksom simma i den
tunga massan och därvid även långsamt kunna röra sig i horisontal
riktning. På så sätt anser han, att Europa och Amerika en gång hängt
samman, och att Atlanten uppkommit, när dessa världsdelar drivits
isär.
I hög grad har det gångna århundradet vidgat vår förståelse av
landskapets former och derå uppkomst. På detta område har
geografien städse samarbetat med geologien, som finner en av sina
uppgifter i studiet av de krafter, som betinga jordens utveckling. Många
av de män, som här fört geografien framåt, äro de samma som nämnas
bland de främsta i översikten av geologiens historia. Vi veta nu att
dessa former ständigt växla och förändras under inverkan av många
olika krafter, som kunna sägas ligga i oavbruten strid med varandra,
i det några kunna betraktas som uppbyggande, andra åter
huvudsakligen som förstörande, ehuru visserligen dessa uttryck ej få tagas
bokstavligt och icke täcka vad som verkligen försiggår. Som representant
för den första gruppen räkna vi främst den underjordiska hettan, medan
den andra bäst företrädes av vattnet i dess utgrävande, bortförande
och avlagrande verksamhet. Uppfattningen av den roll som bör
tillskrivas vardera av dessa krafter har emellertid under det gångna
århundradet i hög grad växlat. Vid slutet av 1700-talet utvecklade den
berömde geologen A. G. Werner med utgångspunkt från sina studier
av lagrade sandstenar och skiffrar den åsikten, att ej blott dessa utan
också gnejser, graniter, ja t. o. m. själva basalten voro avsatta i vatten,
och han blev därigenom den främste representanten för den riktning,
som kallas den neptunistiska. Bland hans lärjungar, som till en början
ivrigt företrädde samma åsikt, voro även Humboldt och Leopold von Buch.
vilka emellertid småningom båda genom studiet av moderna och
slocknande vulkaner leddes över till den rent motsatta åsikten, att en stor
del av bergarterna, huvudmassan av hela den yttre jordskorpan, en
gång befunnit sig i glödflytande tillstånd, och att vulkaniska utbrott
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
