Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FASTA LANDYTANS VETENSKAPLIGA UTFORSKNING.
i väsentlig mån bidragit till jordytans utformande, särskilt därigenom
att lava och gaser vid sitt påträngande underifrån lyft upp
jordskorpan och därvid givit upphov till flertalet av jordens berg. En
förmedlande ställning mellan dessa åsikter intogs av de stora engelska
forskarna Hutton och Playfair, grundläggarna av den aktualistiska
uppfattningen, som än i dag kan anses rådande, och som ser hela naturen
och ej minst landskapsformerna under den långsamma utvecklingens
synpunkt.
Vid denna tid befann man sig dock blott i de osäkra gissningarnas
tidevarv, medan vår nuvarande kunskap just bygger på det gångna
århundradets mödosamma detalj forskning. Den egentliga
grundläggaren av vulkanologien blev genom ett år 1825 utgivet stort arbete
engelsmannen Poulett Scrope. Ju längre dessa undersökningar fortsatts,
dess mera har man fått klart huru stora olikheter de olika
vulkanbildningarna visa. Klassiska områden för studiet av den vulkaniska
kraften äro främst Italien, vidare Java, där särskilt Junghuhn bör
nämnas, Hawai, Central- och Sydamerika samt icke minst Island, vars
sällsynt växlingsrika vulkanområden framför allt Thoroddsen skildrat.
Jordskalven hade man till en början betraktat blott som en biföreteelse
till vulkanutbrotten, varvid Humboldt ville tänka sig, att vulkanernas
öppningar blott utgjorde ett slags säkerhetsventiler för de inre krafterna.
Nu vet man emellertid, att jordskalven kunna vara lika talrika i trakter
där inga vulkaner förekomma, och man har därigenom förts till en
uppdelning av jordbävningarna i flera grupper, av vilka den vida
viktigaste står i förbindelse icke direkt med vulkanerna utan med
sprickbildningarna och förskjutningar i jordskorpan. Särskilt under de
senaste årtiondena har denna forskning genom införandet av noggranna
självregistrerande apparater, seismografer, tagit jättesteg framåt.
Bland alla yttringar av naturens krafter te sig jordskalven genom
sitt plötsliga uppträdande och sina väldiga dimensioner som den mest
förhärjande gent emot människan och mänsklig verksamhet, den enda
som i sin förstöring av egendom och liv någorlunda kan jämföras med
det fruktansvärda tillintetgörelsearbete, som människan själv i sitt
raseri kan rikta mot andra medmänniskor. Och dock utgör det vi
kalla jordskalv blott en detaljyttring av den mäktiga kraft, som låter
hela bergsblock eller landmassor störta in i djupet eller driver andra
i höjden genom långa, periodiska, stötvis upprepade förskjutningar
längs sprickor i jordskorpan. Även om förhållandet mellan dessa båda
företeelser, instörtning och upplyftning, har striden länge gått hög, och
olika forskare och tidsperioder ha tillskrivit än den ena, än den andra
bland dessa allt övervägande betydelse. L. v. Buchs vulkaniska
höjningsteori var härskande till långt in mot århundradets midt, men även
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
