Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FASTA LANDYTANS VETENSKAPLIGA UTFORSKNING.
uppfattningen av de stora håligheterna och havsbäckena som
instört-ningsområden hade sina försvarare,1 och på 1870-talet började
småningom denna uppfattning klarna till en fast teori, som söker grundorsaken
i jordens avsvalning, vilken ger anledning till en ständigt pågående
sammandragning och därav följande instörtning eller hopskrynkling.
Bland grundläggarna av denna teori märka vi amerikanaren J. D. Dana,
men sin främste förkämpe fick densamma i österrikaren Eduard Suess
och hans från 1883 utgivna arbete »Das Antlitz der Erde». Enligt
honom äga alla rörelser i jordskorpan sin grund i instörtningar, och
höjningar äro möjliga endast såsom biföreteelser, framkallade genom
utlösning av från sidan verkande krafter. Att häri låg en överdrift,
som den nutida vetenskapen ännu arbetar på att klarlägga, har man
senare visat. Gerard De Geers och många hans efterföljares studier
av Skandinaviens starkt olikformade nivåförändringar visa, alt här
efter istiden en verklig och betydande höjning ägt rum, men med rätta
kan det dock sägas, att Suess’ arbete inleder ett nytt skede i jordens
geologiska och geografiska utforskning. Genom instörtning förklarar
man numera uppkomsten icke blott av vissa havsområden, t. ex.
Medelhavet och Röda havet, utan ock av många framträdande detaljdrag
i jordskorpan, t. ex. Jordandalen och Döda havet, vilkas
utvecklingshistoria E. Hull utredde 1883, eller jordens djupaste sjö Baikal, som
jämte angränsande landskap studerats av ryska forskare, bland vilka
Obrutscheff främst må nämnas. Bland dem som tidigare starkt
framhållit sprickbildningarnas stora formbildande betydelse, bör oekså
norrmannen Kierulf ihågkommas.
Samma synpunkter, som framdragits för förklaring av
kontinenterna i stort, gälla ännu mera direkt förståelsen av fastlandets
upphöjningar, bergen och bergsområdena samt deras uppkomst. Buchs
vulkaniska höjningsteori var länge härskande, men åsikten om dess
all-förklarande kraft blev småningom betvivlad, sedan man börjat närmare
undersöka olika bergskedjeområden. Thurmanns noggranna studier
av Jurabergen gåvo oss omkring år 1850 den första närmare
framställningen av veckningen, sammanpressningen genom från sidan veckande
tryckkrafter, och bildade därigenom en av grundvalarna till den
utomordentligt fruktbringande teori om jordskorpans sammanskrynkling,
som nyss omnämnts, och som ännu är den gängse förklaringen av
jordens högsta och mest framträdande fjällkedjor. Det dröjde dock ända
till 1870-talet, innan denna teori genom flera inom kort tid utgivna
arbeten helt slog igenom. Bland dessa må främst nämnas Albert lleims
1 En märklig teori, som försvarats bland andra av den engelske forskaren G. II.
Daricin, ser i Stilla havets väldiga hålighet den plats, därifrån månens massa en gång
frän den ännn halvflytande jorden ntslnngats i rymden.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
