Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKANS GEOGHAI-I.
Särskilt liar spräkforskningeii här fått lämna viktiga bidrag, och de
huvudgrupper av mänskligheten, som man numera brukar urskilja,
äro till icke ringa del språkliga avdelningar, såsom t. ex. de finsk-ugriska
folken, bantufolken m. fi. Det samma gäller också om den folkgrupp,
dit vi själva räkna oss, den som Max Miiller kallat den ariska, och som
nu oftast benämnes den indo-europeiska, men som omfattar folkslag,
som antropologiskt äro ganska väl skilda. Frågan om dess samhörighet
har blivit aktuell, allt sedan släktskapen mellan de europeiska språken
och det indiska sanskrit vid 1800-talets början främst genom Bopps
arbeten blev fastslagen.
Härmed äro vi nu inne på ett annat kapitel, som i verkligheten
varit långt intimare än antropologien förbundet med geografien,
nämligen etnologien, studiet av folkslagens levnadssätt samt andliga och
materiella kultur. Efter lång kamp har denna i våra dagar vunnit
erkännande som en egen oberoende vetenskap, men århundradet
igenom har den varit även i handböcker och undervisning nära knuten till
geografien, och allt fortfarande kunna vi väl antaga, att icke folkens
raskaraktärer men väl deras kultur starkt påverkas av den geografiska
omgivningen.
Även inom etnologien få vi gå tillbaka till 1700-talet för att göra
bekantskap med det egentliga grundläggningsarbetet. Stora
forskningsresande, främst James Cook, gåvo oss levande skildringar av
märkliga främmande kulturer och folk, och tidens stora filosofer, såsom
Rousseau, Voltaire och främst bland dem alla Herder intresserade sig livligt
för dessa studier och använde t. ex. vid sina framställningar av
statslivet sådant det bör vara icke sällan skildringar av främmande folk,
som vi kalla primitiva. Ej minst genom dessa arbeten väcktes i hög
grad ett intresse för studiet av själva folken, oberoende av varje
nyt-tighetssynpunkt, och icke många bland de expeditioner, som i vårt
århundrade dragit ut för att studera främmande bebodda länder, ha
kommit hem utan att i sina reseverk kunna meddela åtminstone några
nya uppgifter också om deras folk. I något senare tid har det blivit
allt vanligare, att forskare dragit ut även till mycket otillgängliga delar
av jorden huvudsakligen för etnologisk forskning. Att här redogöra
för det väldiga materialsamlingsarbete, som utförts av dessa
expeditioner, kan ej komma i fråga; jag inskränker mig till att ge några exempel
på när och hur vi lärt känna jordens allra lägst stående folk. Till dem
brukar man främst räkna den australiska kontinentens invånare, som
redan 1804 livligt skildrades av Turnbull. Sedermera har materialet
vuxit raskt, och vi nämna blott från århundradets slut Spencer och
Gillens utmärkta studier av centralområdets infödingar samt Lumholtz’
beskrivningar från olika trakter. Ett annat folk, som kanske till viss
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
