Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I)EN NYARE UTVECKLINGEN.
Men nu närmade sig åter en ny utvecklingsperiod. Vi lia i de
föregående kapitlen i korthet sökt följa de arbeten, som dels inom
upptäcktsforskningen, dels i form av rent vetenskapliga bidrag till den
fysiska jordkunskapen, biogeografien eller människans geografi, under
århundradets sciiare hälft utfördes inom geografiens område, och på
material till arbetet har det länge ej varit brist. Det återstår nu
till allra sist att kasta en blick på de arbeten, varigenom detta material
infogats i den geografiska enhetsbyggnaden, närmare uttryckt atl
nämna några av de män, som under de senare årtiondena burit upp de
ledande tankeströmningarna, över huvud att söka följa dc samlade
linjerna i geografiens senare utveckling.
Ett namn, som här strax bör nämnas från århundradets tidigare
del efter Humboldt och Ritter, är Charles Darwin. Icke så att hans rent
geografiska insats kan ställas vid sidan av dessas, ehuru han under sin
resa kring jorden gjorde även geografiska iakttagelser av största
betydelse, men hans stora bärande tanke om en utveckling av mänskligheten
och hela den organiska världen under inflytande av naturfaktorer,
vilkas samlade bild det just är geografiens uppgift att studera, har
dock blivit en utomordentligt fruktbärande utgångspunkt även för
stora områden av den följande geografiska forskningen.
Den riktning, som i övrigt kring århundradets mitt hade det
huvudsakliga inflytandet, var vad vi kalla den Ritterska skolan. Redan Ritter
själv hade tillspetsat det geografiska problemet att i huvudsak gälla
blott förhållandet mellan människan och naturen, och den senare
intresserade honom egentligen endast för så vidt den övade inflytande
på den förra. En gång hade hans framträdande visserligen betytt
ett stort framsteg, men nu hade vetenskapen bland hans efterföljare
allt mera stelnat bort, och hans skola genom sin ensidigt
historiskt-filosofiska riktning blivit snarast ett hinder för utvecklingen. De
storartade framsteg, som naturvetenskapen under detta skede gjort, hade
geografien knappast tillgodogjort sig. Då framträdde vid slutet av
1860-talet någorlunda samtidigt flere forskare, som närmast i
anslutning till Humboldt åter sökte införa studiet av naturmiljön som det
centrala i geografien. Den bland dessa, vars betydelse räckt längst,
ej minst genom hans glänsande språk, var Oskar Peschel. I direkt strid
mot den härskande uppfattningen kämpade han för att vidga
geografiens ram, och upptog nu som den centrala delen av sin »jämförande
jordkunskap» ett ingående studium av ett antal intressanta landformer,
sådana som fjordar, deltabildningar o.s.v., vilka han sökte förstå och
förklara ej minst genom deras geografiska utbredning. Sant är att
motsatsen mot Ritter kanske ej var så stor, som Peschel själv ville framställa
den: för båda var geografien en dualistisk vetenskap med två huvud-
145
10—200848. Nordenskjöld. Den geografiska forskningen under 19:e årh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
