Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN’ NYARE UTVECKLINGEN.
sidor, på en gång naturvetenskaplig och »historisk»; sant också att
mycket av Peschels nya material redan tidigare behandlats av
geologer och andra naturvetenskapsmän, men hans framträdande mottogs
dock med utomordentligt intresse och gav anledning till en verklig
geografiens renässans. I stället för ett vagt material av förmodanden
och ofta lösa slutledningar fick man nu en fast utgångspunkt för
empirisk detalj forskning, som väckte nytt liv i vida kretsar. Även
framställningen av människans geografi fick ny blomstring, därigenom att
studiet av orsakssambandet i naturen, människans uppträdande som
en produkt av naturomgivningarna, nu fick fastare insteg.
Redan ett par år före Peschels huvudverk framkom ett annat
liknande arbete, som också fick mycket vitträckande betydelse. Det var
Elisée Réclus’ »La Terre», den allmänna fysisk-geografiska inledningen
till det kanske mest storslagna geografiska arbete, särskilt på
landbeskrivningens, den regionala geografiens, fält, som än i dag på något
språk existerar. Detta stora arbete, »Geographie universelle», avslöts
1894. Réclus var en märklig personlighet, som även på andra fält
av geografien, särskilt i fråga om kartframställningens metod, inlagt
stora förtjänster.
Den nya tid, som faktiskt nu tar sin början inom den vetenskapliga
geografien, kan väl snarare sägas symboliserad och inledd än egentligen
föranledd av dessa arbeten. Överallt i kulturländerna framträdde ett
nyvaknat intresse för geografiens studium och för utbredning av ökade
kunskaper inom dess fält, och detta intresse tog sig under 1870- och
1880-talen och delvis även under det följande decenniet ett starkt
uttryck i en livlig diskussion om själva geografiens väsen och
uppfattning. Tyskland var fortfarande det land, som här gick i spetsen.
Särskilt vid skolundervisningen å olika stadier framträdde geografien vid
denna tid nästan uteslutande som en historisk-statistisk
vetenskapsgren. Geografer av fack funnos över huvud taget icke alls bland skolans
lärare, utan undervisningen bedrevs så godt som uteslutande av
historiker. Mot detta satte nu under 1870-talet en reaktion in. Utom Peschel
var dess ivrigaste förkämpa A. Kirchhoff, som, ledd ej minst av sin iver
att reformera skolgeografien, delvis genom att i den införa en livligare
naturskildring, kraftigt framhöll, att »geografien är en naturvetenskap,
förbunden med en integrerande historisk beståndsdel». Än skarpare
yttrade sig i denna riktning en annan av de blivande stormännen inom
den nyutvecklade vetenskapen, A. Supan: »Geografien är vetenskapen
om jorden; som sådan är den en naturvetenskap, icke en historisk
vetenskap.» Talrika andra namn kunde här nämnas, och särskilt vid de tyska
universiteten intog den nya riktningen en allt fastare ställning.
|imellertid hade även den andra huvudriktningen sina framstående
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
