- Project Runeberg -  Geografisk forskning och geografiska upptäckter under nittonde århundradet /
147

(1921) Author: Otto Nordenskjöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN’ NYARE UTVECKLINGEN.

försvarare, och det bör ju framhållas, att även de ivrigaste av dessa
på naturvetenskaplig grund stående forskare alltifrån Peschel själv i
regel villigt erkände den stora betydelsen av det mänskliga inslaget i
geografien. Härigenom banades vägen för ett nytt steg i uppfattningen,
vilket fick sin skarpaste formulering genom Hermann Wagner; i de
skandinaviska länderna ställde sig en av våra tidigaste geografer, Eduard
Löffler, på samma ståndpunkt. Geografien är enligt denne en
dualistisk vetenskap, omfattande åtminstone två likaberättigade
huvudavdelningar, en fysikalisk och en »politisk» eller, som den senare i
allmänhet kallades, historisk. Häremot var i sig själv intet att säga, men när
det nu vid närmare betraktelse syntes framgå, att dessa båda till sitt
innehåll så olika grenar även till hela sin metodik äro från varandra
väsensskilda, så låg den slutsatsen
nära, att en på sådant sätt
sammansatt vetenskap själv blott utgjorde
ett lösligt konglomerat, vars
självständiga berättigande starkt kunde
sättas i fråga. Wagner själv kunde
endast rädda sig undan ett sådant
resonemang genom det visserligen,
som vi nu förstå, ganska riktiga
påpekandet, att geografien vid denna
tid över huvud ej var någon färdig
vetenskap. Slutsatsen måste
emellertid bli, antingen att dessa båda
skilda vetenskapsgrenar borde
företrädas av olika fackmän med från
grunden olika utbildning, d. v. s.
att geografien borde sönderfalla, eller att endera riktningen borde anses
för den viktigare och den andra blott för ett bihang till denna. Men
därmed var striden blott förflyttad, och faktiskt har den efter dessa
linjer delvis fortsatt ända in mot våra dagar.

Innan vi gå över till denna fortsatta strid och dess utvecklingsskeden,
må vi här erinra om ännu en av de män, som vid denna tid förde
vetenskapen framåt. Ferdinand von Richthofen var från början geolog,
och vi ha redan mött honom som en av de främsta forskningsresandena
under 1860-talet. Stödd på den breda grundval han därvid vunnit,
har han sedermera såsom teoretiskt arbetande vetenskapsman
väsentligt bidragit att klargöra geografiens väsen. Som arbetsfält för denna
fastslog han jordens yta, varmed han förstod landytan, haven och de
undre luftlagren, och lyckades därmed skjuta undan Humboldts mera
kosmografiska uppfattning. Själv stod han på rent naturvetenskaplig

Fig. 62. Elisér Réclus
(1830—1905).

147

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:37:23 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geo19arh/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free