Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN’ NYARE UTVECKLINGEN.
grund, och den fysiska geografien bildade för honom den centrala,
förenande länken i alla vetenskaper om jorden, varvid människans
geografi utgjorde väl ett viktigt huvudkapitel, men ej en alldeles
självständig avdelning av dessa.
Naturligtvis måste snart protester framkomma mot en uppfattning,
som ville göra geografien till ett slags dubbelvetenskap, vars olika grenar,
så som deras mål formulerats, svårligen kunde bearbetas av en och
samme forskare. Så långt som till denna konsekvens gick man dock
i allmänhet icke, utan stannade gärna därvid, att endera riktningen
framhölls som den avgjort viktigare. Flera forskare ville emellertid
ganska bestämt föra geografien till naturvetenskaperna, och en av dem,
Georg Gerland, tog 1887 steget fullt ut och förklarade, att hela det
historiska elementet borde uteslutas ur geografien, och att denna icke
hade något som helst att göra med människans »geografi». Enligt
honom var matematiken den vetenskap, med vilken geografien hade
närmast beröring, och som dess mål ställde han utforskandet av de
telluriska krafterna. I skolorna borde de delar av ämnet, som sysslade
med mänskliga företeelser, helt förenas med historien. Gerlands arbete
väckte stort uppseende, men har i sin tillspetsade form knappast fått
några anhängare. Andra forskare ha däremot framhållit det mänskliga
som geografiens egentliga kärna och t. o. m. ansett, att
naturbeskrivningen endast då förtjänade en plats i geografien, när den ställdes i
samband med människan och mänsklig verksamhet. Mästaren, som
gav den forna »historiska geografien» det nya namn, som den ännu
behåller, antropogeografien, och tillika ett nytt vetenskapligt innehåll,
blev Friedrich Ratzel, men hans och hans efterföljares arbete har redan
blivit omtalat i närmast föregående kapitel. Det nyss nämnda namnet
har för övrigt ej blivit lika obetingat godtaget av alla, och beteckningen
»kulturgeografi», som skarpare framhåller det, varigenom denna gren
väsentligen skiljer sig från sådana andra avdelningar som t. ex.
djurgeografien, har otvivelaktigt vissa fördelar.
Striden mellan olika uppfattningar rörande geografiens väsen var
alltså kring år 1890 lika skarp som någonsin. Från denna tid börjar
emellertid uppfattningen av geografien som en enhetlig vetenskap ånyo
vinna insteg, och denna gång ser det ut som skulle de båda åsikter,
som allt sedan forntiden brutit sig mot varandra, på allvar kunna enas.
Det förbindande ledet liar man i allmänhet trott sig finna inom den del
av vetenskapen, som kallas regional eller speciell geografi, tyskarnas
»Länderkunde», den allsidiga skildringen och studiet av jordens olika
naturområden och deras hela »miljö». Redan tidigare möta vi den
åsikten uttalad, att geografiens främsta uppgift just vore att studera det
individuella i olika länder och naturområden, men utan att det då var
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
