Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN .NYARE UTVECKLINGEN.
mening stiftades 1821 i Paris, delvis på initiativ av Malte-Brun. Snart
därefter följde Berlin oeh London, och nu har utvecklingen tagit sådan
fart, att det finnes betydligt mer än 100 stora sällskap förutom deras
filialer, och bland dessa räkna flera sina medlemmar i tusental och sin
förmögenhet i 100,000-tal. I Skandinavien stiftades det »Kongelige
danske geografiske Selskab» 1876 och »Svenska sällskapet för
antropologi och geografi» 1877, medan Kristiania fick sitt geografiska sällskap
1889 och Hälsingfors något år tidigare två på olika grund arbetande
föreningar. I några fall kunde man dock bygga på tidigare
sammanslutningar. Även i Göteborg finnes en större förening av samma slag.
De flesta av dessa sällskap verka ej blott genom föredrag utan ock
genom utgivna tidskrifter, men oftast stannar det ej vid denna så att
säga passiva sida, utan många av de stora sällskapen och särskilt det
främsta bland dem alla, »Royal geographical Society» i London, ha i
stor utsträckning tagit intitiativ till nya forskningar och kraftigt
understött dessa.
Trots sådana ansatser kan det knappast sägas, att de geografiska
sällskapen rent vetenskapligt sett förmått höja geografiens ställning.
Snarare är det väl så, att just det starka framhållandet av geografiens
allmänintresserande sida liksom av dess samband med andra
vetenskaper, vilka icke sällan begagnat sig av de geografiska föreningarna för
att i populär form framlägga sina vetenskapliga resultat, i viss mån
bidragit att försvåra uppfattningen av geografiens egen vetenskapliga
innebörd. Ledningen inom den vetenskapliga forskningen måste inom
geografien liksom eljes förläggas till universiteten, och härvidlag är
det mer än betecknande, att ännu för 50 år sedan utom i Paris knappast
något universitet meddelade rent geografisk undervisning. Enstaka
geografilärare, bland vilka Ritter är den mest bekante, hade väl
tidigare funnits, men det rörde sig här om personliga uppdrag. Häri
inträdde dock på 1870-talet en stark förändring. Sedan först Peschel
1870 kallats till professor i Leipzig, följde snart en hel rad tyska
universitet efter, och samtidigt började man också i Frankrike tävla om
upprättandet av geografiska lärostolar. Något senare kommo
Österrike och Italien, medan övriga länder långsamt följde efter. Sist bland
de stora kulturländerna nådde utvecklingen betecknande nog till
England. I Skandinavien blev Danmark härutinnan föregångsland. Redan
1867 hade här E. Löffler med utgångspunkt från naturvetenskapliga
studier efter vunnet doktorat börjat hålla geografiska föreläsningar
på universitetet och blev efter lång och hård kamp mot oförståelse
1883 docent och 1888 professor. I Norge utnämndes Yngvar Nielsen
redan 1890 till professor delvis i geografi, men hans arbeten rörde sig
nästan uteslutande på en historisk-etnografisk grundval, och någon
]5j>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
