Print (PDF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eratosthenes' närmaste efterföljare som geograf var forntidens största astronom HIPPARKOS från Nicea i Bithynien (omkr. 150 f. Kr.), hvilken mycket häftigt kritiserade Eratosthenes' arbete, ehuru han i det stora hela följde dennes system. Hipparkos' viktigaste förtjänster ligga inom den matematiska geografiens område. Särskildt påpekade han nödvändigheten af astronomiska observationer, genom hvilka ensamt orters läge kunde bestämmas. Han är ock den förste efter Pytheas, som gjorde astronomiska ortbestämningar, liksom det äfven var han, som först upptäckte vårdagsjämningspunktens tillbakaryckande i ekliptikan (ekvinoktiernas precession). Om hans topografiska uppgifter känna vi blott föga, men så mycket är dock tydligt, att han här i mångt stod efter Eratosthenes. Äfven från denna period hafva vi att tacka historieskrifvarne för många nya upplysningar i geografien. En mycket viktig källa är sålunda POLYBIOS från Megelopolis (född mellan 212 och 204 d. 123 f. Kr.), hvilken liksom Herodotos gjort vidsträckta resor, bl. a. i Spanien och Gallien. Hvad han härunder erfor om land och folk meddelar han i sin stora »allmänna historia». Han skall också hafva skrifvit geografiska arbeten, bl. a. ett, hvari han sökte visa att länderna under ekvatorn voro de högsta och bergigaste på jorden, men dock beboeliga, enär hettan där icke vore så stor som på den heta zonens båda gränser, ty vid vändkretsarne stannade solen mycket längre än vid ekvatorn. Han anser, att Afrika och Asien hänga tillsamman i söder. Asien skiljes från Europa genom Tanais (Don) och från Libyen genom Nilen. Synnerligen viktig är han för kännedomen om ländernas topografi, då han omnämner nästan hvarje mera betydande berg, flod eller landskap, däribland många, som hans föregångare icke känt. I södra Europa urskiljer han fem stora halföar nämligen Spanien, Italien, Hellas med Illyrien och en del af Thrakien, den Irakiska Chersonesos och den tauriska Chersonesos (Krim). Det nordöstra Europa ofvan Tanais förklarar han vara lika okändt som jordens sydligaste områden. Däremot är han så mycket mer underrättad om Europas Medelhafsländer, där han omtalar en mångfald orter och folkstammar. Särskildt af vikt äro hans meddelanden om det förut relativt obekanta Gallien, hvars indelning i Cis- och Transalpinska Gallien var honom, som ju så länge vistats i Rom, väl bekant. Han omtalar Rhones biflod Isara (Saone) och Alperna, som i höjd öfverstiga alla Balkanhalföns berg, i det att man behöfde fem dagar för att nå deras spets; också nämner han flera alpsjöar och alpfloder; han vet, att Apenninerna hänga samman med Alperna. Rikliga äro äfven de upplysningar han lämnar om västra Asien och norra Afrika. Flera andra flitiga historiska och geografiska författare, som lefde vid denna tid, åberopas ofta af senare geografer, men deras skrifter hafva gått förlorade eller finnas blott kvar i utdrag<footnote>FORBIGER I. 238--290.</footnote>. STRABO, forntidens snillrikaste geograf, föddes i Amaseia i Pontos omkr. år 63 f. Kr. och dog i Rom antagligen år 25 e. Kr. Han studerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
