Print (PDF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. Kr. återfick en del af sitt rike. Peschel har kallat honom den bäste kännaren af Afrika i forntiden, och Plinius ger honom samma vitsord ifråga om Arabien. Hos honom finna vi Nilen hänga samman med Niger, en mening som härskade under hela medeltiden och ännu icke var fullt uppgifven af Mercator. Den romerska litteraturens störste man, C. CORNELIUS TACITUS från Terni i Umbrien (omkr. 54--118 e. Kr.), blef genom sin berömda skrift Germania äfven Roms förnämste geograf. I detta arbete, som sannolikt är skrifvet år 98 e. Kr., har han samlat allt hvad man då visste »om Germaniens läge, seder och folk», såsom boken också kallas, och särskildt är det en ovärderlig källskrift med hänsyn till den forngermanska etnografien. Som Tacitus aldrig själf besökt Germanien, måste han hafva erhållit sina underrättelser dels från romare, som uppehållit sig där, dels från germaner, som funnits i Rom, dels har han möjligtvis äfven ägt litterära källor, om hvilka vi nu intet känna<footnote>F. STEIN, Die Völkerstämme der Germanen nach römischer Darstellung, s. 57.</footnote>. Taciti Germania är delad i tre afdelningar. De första fem kapitlen tala om landets läge och gränser, beskaffenheten af dess mark, dess invånares härkomst o. d.; därefter behandlas i den andra delen (kap. 6--27) germanernas seder i allmänhet och i den tredje (kap. 28--46) följer slutligen ett uppräknande af de enskilda stammarna samt olikheterna i seder och bruk dem emellan. -- Germanerna voro enligt Tacitus landets urinvånare, och som skäl för denna åsikt framhåller han bl. a., att inga främlingar skulle vilja flytta till ett så fult och hårdt land<footnote>Quis porro, præter periculum horridi et ignoti maris, Asia aut Africa aut Italia relicta Germaniam peteret, informem terris, asperam caelo, tristem cultu aspectuque, nisi si patria sit? (Germ. kap. 2).</footnote>. De sönderfalla i tre hufvudafdelningar: ingævonerna närmast oceanen, hermionerna i midten och istævonerna i det öfriga landet; dock voro äfven marser, gambrivier, svever och vandaler gamla stamnamn. Namnet germaner hade från början gällt en enda stam samt »nyligen» användts om hela folket. Äfven keltiska folk bodde i Germanien, såsom helvetierna mellan Hyrkaniska skogen<footnote>Denna skildras ypperligt af Caesar De bello gall. VI. 25.</footnote>, Rhen och Main och längre bort bojerna i Böhmen; möjligen hade oserna invandrat från Pannonien eller också en del af dem dit utvandrat<footnote>TACITUS, Germania 28.</footnote>. På ett annat ställe<footnote>TACITUS, Germ. 43.</footnote> omtalar han en annan stam cotinerna, som äfven voro af galliskt ursprung. Dessa oser och cotiner synas hafva varit bosatta i den yttersta östern på gränsen till sarmaternas land i de trakter där Oder upprinner<footnote>C. Tac. Germ. erläutert von A. BAUMSTARK, sid. 133, not. I.</footnote>. Af de många stammarna vilja vi här blott påminna om dem, som sedan gjorde sig ett frejdadt namn under folkvandringarna. Frankernas namn träffas ej hos Tacitus; det antogs senare af ett folkförbund omfattande flera västliga stammar, hvilket trädde i stället för det äldre cheruskerförbundet. Icke heller sachsarne nämnas af Tacitus utan först af Ptolemæos. De sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
