Print (PDF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mest kända stammarna voro de ostgermanska, hvilkas författning var monarkisk, under det att på Taciti tid de västra stammarna icke hade något ärftligt konungadöme. Borta vid nedre Weichseln bodde gotherna<footnote>Möjligen var deras första hemland Gotland.</footnote>, sydväst om dem mellan Weichseln och Oder träffa vi burgunderna<footnote>Äfven dessa härstamma kanske från ett nordiskt land Bornholm.</footnote>, hvilka liksom gotherna troligen voro medlemmar i det folkförbund, som bar vandalernas namn, och hvilket utom dem omfattade flera andra stammar i dessa trakter. Den mest utbredda stammen var på Taciti tid sveverna, som hade sitt centrum hos de mellan Oder och Elbe boende semnonerna, hvilkas land synes hafva varit hela detta stora folks utgångspunkt<footnote>TACITUS, Germania, kap. 39.</footnote>. Därifrån hade de spridt sig till Rhen i väster, till Donau och Karpaterna i söder, till Nordsjön och Östersjön i norr, och därför kallar Tacitus äfven Östersjön det sveviska hafvet, och namnet Suevia eller Suebia använder han om större delen af Tyskland. Han omnämner ock på den af honom otydligt kända Jutska halfön cimbrerna, som vid denna tid voro ett ringa folk men med en lysande historia<footnote>Parva nunc civilas, sed gloria ingens, kap. 37.</footnote>. Slutligen möta vi hos Tacitus för första gången det svenska namnet i den korta skildring han i 44 kap. gifver af i »Svionernas samhällen mäktiga icke blott genom män och vapen utan äfven genom flottor». Han räknade dem till en gren af sveverna, tydligen pä grund af namnlikheten, och ansåg dem bo på öar i Oceanen (in Oceano), ty han ägde lika litet som Plinius någon kännedom om att Östersjön eller det sveviska hafvet var en insjö. Han beskrifver deras fartyg, säger att de högt skattade rikedomen, »och därför härskar blott en, redan utan inskränkningar och icke längre med villkorlig lydnadsplikt. Äfven äro vapnen icke, såsom hos andra germaner i hvar mans ägo, utan förvaras af en väktare, som är en slaf, emedan oceanen hindrar oförmodade infall af fiender och en sysslolös hop af beväpnade lätt kan begå ofog; det är nämligen i konungens intresse att sätta hvarken en ädling, eller en friboren eller en frigifven att vakta vapnen.» På andra sidan svionernas land finnes ett annat haf »trögt och nästan orörligt», hvilka benämningar vi igenkänna från Pytheas; där var världens gräns<footnote>Illuc usque -- -- tantum natura, kap. 45.</footnote>. På svionernas ö, alltså på Skandinavien, har dock ännu ett folk bott, sitonerna, som för öfrigt voro lika sina grannar svionerna utom däri, att de behärskades af en kvinna, »så långt hafva de nedsjunkit icke blott under de frie utan äfven under slafvarne»<footnote>TACITUS, Germania, kap. 45.</footnote>. Det är kanske icke omöjligt att denna skildring framkommit i följd af ett längre fram vanligt missförstånd af kvänernas namn<footnote>S. LÖNBORG, Adam af Bremen 135--136 opponerar sig dock med bestämdhet häremot.</footnote>. Dessa voro svenska kolonister i det nordliga Norrland, icke som man förr antagit, finnar<footnote>K. B. WIKLUND, Om kvänerna och deras nationalitet. Arkiv för nordisk filologi. XII, s. 103 ff.</footnote>, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
