Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
himlakulans nedre del. Att jorden är rund som ett klot har
först PYTHAGORAS (568–omkr. 494) eller hans lärjungar
förkunnat. De kommo dock till denna åsikt på rent
filosofisk väg, af det skäl, att de ansågo klotet
för den fullkomligaste kroppen, och därför gåfvo de
jorden denna form. Pythagoreerna hafva också varit
de första, som uppfattat jord och himlakroppar såsom
delar af ett helt, af ett världssystem, som de kallade
Kosmos. I detta system var icke jorden centrum utan
hon gick roterande kring sin axel i en cirkelrund
bana kring medelpunkten, som utgjordes af eld[1]. Genom
denna jordens rörelse uppstode dag och natt. Midt emot
vår jord tänkte de sig en »motjord», som dock doldes
för oss af centralelden[2]. Dessa läror förkunnades
i Thebe af pythagoreern PHILOLAOS på Sokrates’ tid;
men de vunno dock till en början ingen anslutning utom
pythagoreernas egen krets. Som vi sett, tog Herodotos
icke hänsyn till dem[3] och äfven ANAXAGORAS (499–427
f. Kr.), Perikles’ och Thukydides’ lärare förklarade,
att jorden vore en platt yta. Likaså uppfattades
solen och månen icke som klot utan först som skifvor
sedan af Herakleides och Hekatæos såsom urhålkade
halfklot, hvarvid månens till- och aftagande ansågs
bero på att den vände sig kring en axel.
Emellertid hafva pythagoreerna allt vidare utbildat
sitt system och troligen till sist kommit till den
uppfattningen, att solen verkligen stode i systemets
centrum[4],
hvilken lära – d. v. s. hvad vi kalla
Kopernicianska systemet – i midten af 3:e århundradet
offentligen förkunnades af ARISTARCHOS från Samos,
(omkr. 260 f. Kr.).
Dock har denna nya åsikt icke haft någon betydelse
för den matematiska geografien under forntiden, ty den
vann ej anslutning, utan undanträngdes, om än en och
annan äfven längre fram försvarade den, såsom kaldeern
SELEUKOS (omkr. 150 f. Kr.). Att likväl dess första
framträngande i Grekland verkade lockande på vissa af
dess ledande andar, är säkert. Huruvida Plato omfattat
henne är ej visst, dock visar hans skrift Timäos, att
han, när den skrefs, tänkte sig jorden vända sig kring
sin axel[5].
Möjligen har han haft samma uppfattning
som hans lärjunge HERAKLEIDES från Pontos, (omkr. 320
f. Kr.) som väl sätter jorden i planetsystemets midt
men förklarar himlakropparnes dagliga rörelser genom
att jorden vrider sig kring sin axel från väster till
öster. Herakleides har också observerat, att Venus
och Merkurius kretsa kring solen, icke kring jorden.
Allmänt erkänd blef däremot den pythagoreiska läran,
att jorden är rund. Den blef med mer vetenskapliga
grunder bevisad af PARMENIDES från Elea (omkr. 460
f. Kr.) och fast grundad genom ARISTOTELES, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
