Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre cirklar på himmelen än under vintern och att
hon, när hon nått en viss höjd, ej går längre mot
norr, utan återvänder mot söder, samt att detta är
orsaken till dagarnas och nätternas olika längd
och till årstiderna. ANAXAGORAS och ANAXIMENES
ansågo den tjockare luften mot norden hindra hennes
vidare framryckande, och några andra hade lika
naiva åsikter i frågan. De förste, som riktigt
förklarat detta förhållande därur, att solbanan
eller ekliptikan bildade en vinkel mot ekvatorn
voro pythagoreerna. EUDEMOS från Rhodos, som var en
lärjunge till Aristoteles, berättar, att man funnit,
att afståndet mellan ekliptikans pol och ekvatorns
pol – alltså ekliptikans lutning – vore 24°, således
föga större än det i verkligheten är[1], och detta var äfven Eratosthenes’
åsikt[2].
Därmed hade man ock bestämt polcirkelns läge.
Det är utan tvifvel dessa astronomiska upptäckter,
som först föranledt jordens uppdelande i zoner. Man
har först tänkt sig en mängd cirklar på himmelen,
betingade af vissa stjärnors gång. Sedan har man
uppritat dem äfven på jorden, samt låtit dem blifva
skiljelinjer där[3]. Den största af dessa uppdragna
parallellcirklar, ekvatorn, blef slutligen af den
Alexandrinska skolan använd som utgångspunkt för
gradräkningen.
Den förste bland grekerna, som indelade jorden i de
fem klimatzonerna synes hafva varit PARMENIDES från
Elea, ehuru det finnes sägner om att redan THALES och
PYTHAGORAS skulle hafva begagnat denna indelning. Den
mellersta eller heta zonen var obeboelig i följd
af sin hetta, de båda yttersta genom sin köld, det
som däremot låg emellan dessa ytterligheter var den
bebodda jorden, eller med ett af grekerna användt
namn Oikumene[4], om hvars utsträckning
dock åsikterna voro delade. Parmenides gjorde den heta
zonen dubbelt så stor som afståndet mellan de båda
vändkretsarne och lät oikumenen alltså sluta redan ett
stycke norr och söder om vändkretsarna. Och ehuru
Aristoteles låter vändkretsarna begränsa den heta zonen,
är äfven han af den meningen, att beboeligheten upphör
redan innan alla föremål förlora skuggan. Omtvistad
var oikumenens norra gräns. Pytheas’ reseskildring
hade flyttat denna mycket långt mot norden, och
detta var en af orsakerna, hvarför Strabo kallade
Pytheas en lögnare. Själf ville Strabo förlägga
denna gräns omkring Irland, »som ligger tämeligen
norr om Brittanien och helt och hållet är bebodt
af vilda människor, hvilka lida mycket af kölden,
så att jag tror, att man måste sätta gränsen
här»[5]. Äfven
inskränker han beboeligheten på fastländerna
t. ex. i det inre Skytien, ehuru det låg söder om
Irland. I allmänhet har dock flertalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
