Print (PDF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
90 parallellgrader från ekvatorn till polen, hvadan han sålunda användt den än i dag vanliga gradindelningen. Emellertid var det omöjligt att i praktisk kartografi begagna alla dessa, till följd af den stora bristen på observationer, och äfven Hipparkos själf, som dock icke gjort någon ny karta, har enligt Strabo beskrifvit det närmare läget endast för några få breddlinjer; Strabo använde 13. Genom dessa fick man vissa breddgördlar eller »klimat» fixerade, hvilka någorlunda kunde tjäna till en orientering, och därmed måste man låta sig nöja. Först Marinos och Ptolemæos genomförde en noggrannare ortbestämning på sina kartor. Dock har äfven Marinos måst nöja sig med »klimat» af några graders bredd, och först Ptolemæos angifver läget i grader och tolftedelar af en grad. Det bästa sättet att beräkna en orts polhöjd var under forntiden att använda gnomon eller solvisaren, hvars middagsskugga mättes vid dagsjämningarna eller sommarsolståndet. Men om man drar en linje från skuggans ändpunkt till solvisarens spets, så träffar denna i sin förlängning dock icke solens medelpunkt utan dess öfre kant, och höjdvinkeln blir därför alltid omkring 16 minuter för stor, motsvarande solens radie. Däraf följer, att på detta sätt gjorda breddbestämningar blifva lika mycket för små. Forntidens astronomer observerade aldrig detta fel, hvilket därför bidrog att förrycka deras bredduppgifter. Emellertid hafva högst få dylika observationer gjorts -- man har anslagit deras antal till knappt ett halft dussin<footnote>PESCHEL a. a. 45.</footnote> -- utan alla öfriga bredduppgifter voro blott beräknade. Ännu svårare var det under forntiden att bestämma längderna. Detta skulle ske genom att fixera tidsskillnaden mellan två orter, men däri låg just svårigheten, då man icke hade några ur. Visserligen kände man redan tidigt, att man härvid kunde begagna sig af observationer vid sol- och månförmörkelser och af några andra astronomiska iakttagelser, men dessa måste då göras samtidigt på de orter, hvilkas afstånd man vill beräkna, och sådant har nästan aldrig skett, trots det att Hipparkos just för detta ändamål utarbetade en handbok. Plinius kände endast två sådana, och Ptolemaeos har i sin geografi blott användt en enda. Eljest fick man reda sig med uppgifter om väglängderna, hvilka voro omöjliga att bestämma för längre afstånd, icke minst då det gällde vattenvägar, i det de nästan alltid anslogos för högt<footnote>Huru ofullständigt man kunde bestämma den geografiska längden visar figuren på nästa sida, som angifver det ungefärliga läget af några orter, som alla ansågos ligga på den i forntidens geografi så viktiga Alexandria (Rhodos) meridianen. (PESCHEL a. a. 50).</footnote>. Af dessa skäl fick man äfven nöja sig med några få meridianer på de äldre kartorna. Hos Eratosthenes synas meridianerna hufvudsakligen hafva tjänat som gränslinjer mellan de stora rutor eller som han sade »sigillytor» (sfragider<footnote><grekiska>sphragides</grekiska>.</footnote>), i hvilka han delade jorden. Marinos utsatte 16 meridianer som gränser för de 15 timafstånd, som hans karta omfattade, sålunda på 15 graders afstånd från hvarandra. Den västligaste drog han genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
