Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utläggning. I många fall hafva likväl de grekiske
lärde varit allt för benägna att generalisera
sina iakttagelser från Grekland, hvilket ej kan
förvåna, då deras kunskap om andra länder var
ganska bristfällig och därför det material de hade
att röra sig med allt för inskränkt. Detta gäller
isynnerhet om Aristoteles; längre fram klarnade nog
uppfattningen i många afseenden. Den första egentliga
fysiska geografen var AGATHARCHIDES från Knidos
(omkr. 170–100 f. Kr.); bland hans efterföljare må
särskildt nämnas POSEIDONIOS samt bland romarne SENECA
(omkr. 54 f. Kr.–37 e. Kr.), hvars arbete Naturales
Qvæstiones är ett repetitorium i fysisk geografi,
och PLINIUS.
De gamles kunskap om ojämnheterna på jordytan var ej
stor utan inskränkte sig nästan blott till kännedomen
om de viktigaste bergens längdriktning. Ehuru
sannolikt redan Dikäarkos användt ett trigonometriskt
förfaringssätt att mäta bergtoppars höjd, och
de få höjdbestämningar man känner af honom icke
äro mycket oriktiga, samt ehuru Eratosthenes till
och med begagnat dioptriska instrument för dessa
observationer, så hade i allmänhet forntiden högst
öfverdrifna föreställningar om bergens höjd. Plinius
anser några toppar i Alperna femton gånger högre än
Mont Blanc, och Aristoteles talar om att Kaukasus’
högsta toppar glöda i solljuset ännu fyra timmar,
sedan solen gått nedom slättlandet, hvilket skulle
motsvara en höjd af öfver 200,000 fot. Att de tänkte
sig både Asien och Europa genomdragna af väldiga
parallellberg (Taurus och dess fortsättning samt
Rhiphäiska bergen) är förr omtaladt.
Bergen bestå af mångfaldiga stenarter och innehålla
metaller, ädelstenar, stenkol – hvilka man kände
från Thrakien (lapis Thracius) – salt, svafvel,
fossilt elfenben och andra petrifikater[1]. Många
voro af vulkanisk natur, och till dem förlade
många gamla myter skådeplatsen för striderna mellan
giganter, titaner och gudar, hvilka berättelser
nog afse förhistoriska naturrevolutioner. Bland de
märkvärdigaste berg nämner Plinius[2] två klippor i
Etiopien, af hvilka den ena som en magnet drog till
sig allt järn, den andra stötte det ifrån sig.
I bergen liksom i jordens inre finnas ock hålor,
af hvilka många innehålla sjöar, och andra uttömde
giftiga dunster, som voro dödande för alla väsen,
särskildt för fåglar, som flögo öfver dem. Att för
öfrigt jordytan icke alltid haft samma utseende eller
förblifver oförändrad, var väl bekant. Orsakerna
till dessa förändringar var dels eldens, dels
vattnets inverkan. Jordens inre tänkte sig EMPEDOKLES
(omkr. 450 f. Kr.) vara en glödande eldkärna, om hvars
högre temperatur de varma källorna buro vittne. Men
denna underjordiska eld är antingen icke utbredd
under hela jorden eller också är jordskorpan tunnare
på vissa ställen, hvarest elden därför kan bryta sig
ett utlopp. Så uppstå vulkaner, hvilka igenkännas på
sina af aska, sand och pimpsten bildade kratrar. Öfver
hufvud taget hade de gamle mycket noga iakttagit de
vulkaniska företeelserna. Orsaken till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
