Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den högre etern, och denna indelning bibehölls
sedan. Hela världen, i hvilken det för öfrigt
icke funnes några tomrum, vore fylld af luft. Ju
närmare jorden den låge desto fuktigare, tjockare
och mörkare vore den, därför att den upptoge jordens
utdunstningar, men också desto varmare till följd
af solvärmets återkastande från marken. Äfven dess
öfversta lager vore mycket varmt, i följd af närheten
till etern, som man ansåg vara en eldluft, kallast
vore alltså de mellersta partierna. De flesta ansågo
den bestå af vattenånga.
Om luftens rörelse hade grekerna många riktiga
åsikter. Redan Anaximenes och Anaxagoras lärde, att
luftströmmarne framkallades af solen, och Aristoteles
har i sin Meteorologi en mängd skarpsinniga
iakttagelser härom. Han låter vindarne uppstå genom
en växelverkan af torr och fuktig luft, och vindarne
började, där fuktigheten vore störst. Seneca talar
om en jordens »andning» och Plinius säger, att
vinden är en följd af stjärnornas och planeternas
gång. Aristoteles har iakttagit land- och sjövindar,
han vet att luftströmmarne följa på hvarandra
»från vänster till höger eller som solen går»,
såsom förhållandet vanligen är på norra halfklotet;
att varm luft kan innehålla mer fuktighet än kall,
och att därför en varm fuktig vind, om han går öfver
höga berg, måste åstadkomma häftig nederbörd. Man
skilde mellan åtta hufvudvindar med olika namn och
egenskaper, och därtill lade andra ytterligare 4
mellanvindar, och redan hos HIPPOKRATES talas om
en vindtafla, hvilken Aristoteles och efter honom
andra fullständigade till den ännu på hvarje kompass
förekommande »vindrosen». Tydligt är emellertid,
att grekerna, som saknade alla instrument att mäta
värme, fuktighet o. d. icke kunde komma till någon
djupare insikt rörande atmosfären och de lagar, som
reglera den. Särskildt äro deras temperaturuppgifter
mycket obestämda; vi hafva förut talat om de
oriktiga föreställningar de mestadels hyste om de
extrema temperaturförhållandena längst i norr och
vid ekvatorn.
Växt- och djurgeografien var ett för forntidens
lärde mera främmande område, ehuru en och annan
haft blick äfven härför. Så har ARISTOTELES riktigt
angifvit vissa djurslags utbredning, STRABO har
framhållit växternas beroende af klimatet, VITRUVIUS
(under Augustus) talar om sammanhanget mellan en
trakts klimat och produkter[1]. Att äfven människan
var beroende häraf har icke heller undgått deras
uppmärksamhet[2].
Inom etnografien hafva de presterat minst; äfven
deras folkbeskrifningar äro dunkla och lämna icke
de upplysningar, som man kunde vänta. Endast några
få antydningar om olika folks samhörighet finnas i
deras skrifter, men icke ens något försök till en
klassificering af människoraserna.
[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
