- Project Runeberg -  Geografiens och de geografiska upptäckternas historia /
78

(1899) [MARC] Author: Johan Fredrik Nyström - Tema: Exploration, Maps and cartography, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250) - 3) Atlantiska Oceanen och Afrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Johannes[1]. Snart,
kanske redan på 1100-talet[2], har man också börjat betrakta kungen
i Abessinien som ärkeprästen, och mot slutet af denna
period var det uteslutande han, som benämndes med denna
titel[3].

3) Atlantiska Oceanen och Afrika.

Den äldre medeltidens kunskap om oceanen väster om
Herkules stoder var helt och hållet baserad på de
latinska författarnes uppgifter, utsmyckade med ett
och annat tillägg af egen uppfinning. Att världshafvet
utgjorde en sammanhängande enhet var styrkt genom
Genesis utsaga (1. 10) »vattnens samling kallade
han haf». I allmänhet ansågs oceanen kringflyta hela
jorden, och blott en enda författare har påstått, att
hafvet endast begränsade oikumenens västliga del[4]. Den
syriske kyrkofadern Ephräm (c. 360–379) säger, att
i denna ocean finnes intet lefvande väsen och öfver den
kan ingen fågel flyga. Äfven Kosmas ansåg, att oceanen
icke kunde beseglas till följd af de många strömmarna
och de ångor, som utstötas, och som fördunkla solen
samt slutligen i följd af dess omätliga storhet. Man
försåg den med alla möjliga skräckmedel, mörker och
dimma, sjöodjur och fruktansvärda stormar, så att
det icke förvånar, om enhvar betänkte sig, innan han
vågade en färd öfver dess okända yta. Emellertid voro
flera författare böjda för att antaga trovärdigheten
af Platos gamla myth, att en stor ö Atlantis en gång
legat i den. Forntiden hade känt Kanarieöarna (Insulæ
fortunatae) och sannolikt äfven Madeira (Junonia),
men dessa upptäckter bortglömdes under den tid vi
här behandla, om äfven en och annan kosmograf efter
sina latinska förebilder i förbigående omtalar dem[5]. Äfven
kunskapen om Afrika blef icke alls utvidgad
och de meddelanden därom, som förekomma t. ex. hos
Ravennageografen sakna all större betydelse, och
äro helt och hållet lånade från äldre författare[6].
Dock hafva, säger Peschel[7], fromma pilgrimer, som
vallfärdade till Jerusalem bevarat åt oss den viktiga
kunskapen, att under en tid en af Nilarmarna som
segelbar kanal var afledd till Röda hafvet. Arbetet,
som var utfördt af Trajanus, reparerades af araberna
sedan de intagit Egypten, men de hafva troligtvis
äfven af något skäl sedermera igenkastat kanalen
(mellan åren 762–767).


[1] Se härom H. YULE, The book of Ser Marco
Polo I. 207 ff. samt CATHAY I, 173--182.
[2] YULE, M. Polo
209.
[3] Jfr P. BRUUN, Die verwandlungen des
Presbyters Johannes (i Zeitschrift d. Ges. d. Erdk.
im Berlin XI. B. 1876).
[4] KRETSCHMER,
Die Entdeckung Amerikas 127.
[5] Så
Anon. Ravennatis Cosm. IV. 46, som förlägger
dem utanför Gibraltar sund.
[6] Se
PARTHEY, Aegypten beim Geographus Ravennas
(Abhandl. d. Berlin Akad. 1858) 35 s. 11.
[7] PESCHEL, Gesch. d.
Erdk. s. 95.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:19:42 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geohist/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free