Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250) - III. Matematisk och fysisk geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
III. Matematisk och fysisk geografi.
Aldra mest visar det sig, hvilken förfallets
tid i vetenskapligt afseende denna period var,
när vi betrakta dess åsikter i den allmänna
geografien. Jordens klotform, som efter Aristoteles
ingen forntida geograf eller filosof betviflat,
förkastades nu åter, om också icke af alla. Orsaken
var, att bibeln framställde en annan lära, nämligen
att jorden var en rund skifva, i hvars centrum
Palestina låg[1]. Den är omgifven af Oceanen, öfver
hvilken evigt mörker härskar (Job. 26:10); enligt
Job. (26:7) hänger hon fritt i luften »på intet»,
medan Psaltaren på ett ställe (24:2) säger att »Gud
grundat henne öfver hafven och öfver strömmarna
befäst henne», på ett annat (136:6) att »han
utsträckt jorden öfver vattnet», hvilket möjligen
innesluter samma tanke. Dock står hon fast »på sina
fästen, så att hon icke vacklar» (Ps. 104:4) eller
på en pelare (Ps. 75:4). Dessa och andra liknande
uttalanden voro afgörande för de fleste af tidens
kosmografer. Särskildt skarpt uppträdde tre författare
mot läran om jordens klotform Lactantius Firmianus
(död 330) Severianus och Kosmas Indikopleustes.
Den förre angriper i synnerhet det argumentet, att jorden
måste vara rund, därför att himmelen är rund, ty detta
sista antagandet är ett misstag; äfven anför han som
ett motbevis orimligheten af, att det skulle finnas
antipoder, hvilket det måste göra, om jorden vore ett
klot. Han ansåg dock, att jorden var en rund skifva,
såsom bibeln lärde. Denna uppfattning hyllade äfven
alla de s. k. syriska exegeterna, ehuru de flesta
blott i förbigående tala om denna sak. Endast hos
Severianus från Gabala i Coelesyrien (d. 407) träffa
vi en fullständigare skildring af världsaltet. Jorden
är en skifva, och himmelen är delad i två »våningar»
en öfre och en nedre, gränsen emellan dem var den
synliga himmelen. Ofvan den funnes »det vatten, som är
ofvan fästet», om hvilket Genesis (1:7) talar. Jorden
vore själfva golfvet i hela detta himlahus. Häraf
följde af sig själf, att både jord och himmel voro
orörliga. Hela denna bild af himmelen såsom ett hus,
stödde han på Esaias (40:20). För att nu förklara
solens gång hafva Severianus och andra lärt, att solen
drager sig mot norden längst beröringslinjen mellan
himmel och jord, men under hafvet, hvarigenom vi ej
kunde se henne, och återvänder på detta sätt till
sin utgångspunkt. Till stöd härför åberopar han sig
på Salomos Predikare (1:5), som säger: »och solen
går upp, och solen går ned och hastar till sitt
rum, hvarifrån hon skall uppgå». Himlens klotform
förnekar också Severianus. Att dagarna voro korta,
nätterna långa under vintern berodde därpå, att solen
då hade en liten bana på himmelen, men en lång väg
under natten då hon måste genomlöpa hela västern,
norden och östern för att nå sin utgångspunkt. På
sommaren var förhållandet motsatt.
Detta astronomiska system blef än vidare skärpt och
i viss mån ändradt af Kosmas Indikopleustes. Att
jorden icke kunde rotera kring en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
