Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1100-talet, det andra i första årtiondet af
1200-talet. Det har påpekats, att båda dessa
författare lefde i norra Frankrike, hvadan det
vill synas, som om magnetnålen först användts vid
Engelska kanalens stränder. Härmed öfverensstämma
några uttalanden i en avhandling om magneten av en
fransk pilgrim Pierre de Maricourt, som berättar,
sedan han beskrivit kompassen, att den användes av
sjömännen vid Normandies, Picardies och Flanderns
kuster; och då italienaren Brunetto Latini år 1258
besökte Roger Bacon i England skildrar han i ett
bref magnetnålen och kompassen såsom för honom förut
okända saker. Det synes sålunda vara ganska säkert,
att det nya instrumentet icke först har begagnats i
Medelhafvet[1]. Till en början lade
man magnetnålen i ett halmrör, hvilket fick flyta på vatten;
sedermera fäste man den på en axel öfver en vindros (stella
maris). Möjligtvis är det Flavio Gioja från Amalfi,
hvilken lefvat på 1300-talet (osäkert om i dess
förra eller senare del), som lagt vindrosen ofvanpå
magnetnålen, och som därigenom med orätt fått äran
af kompassens uppfinning.
Öfver jordens uppkomst hafva medeltidens
författare yttrat sig mer än forntidens, men liksom
detta spörsmål framställdes för dem ur Genesis
skapelsehistoria, så har ock denna bestämt deras
förklaring af frågan. De inskränkte sig till att
söka förklara vissa uttalanden i bibelns första
kapitel. Att bergen bildades färdiga tillsammans
med den öfriga jorden, betviflade ingen; om dalarna
trodde väl somliga, att de voro insänkningar, men i
allmänhet kände man väl till den geologiska faktor,
som vi kalla erosion, och man tillskref den väldiga
verkningar. Våldsammast verkade i detta afseende
hafvet, som enligt Ambrosius (d. 397) var i stånd
att själf utgräfva sin bädd. En egendomlig åsikt,
som säkerligen var ett arf från forntiden, var, att
jordens höjd tilltager mot norden, och på den grundade
Kosmas sin förklaring af dag- och nattfenomenen. Dels
tänkte man sig, att den sakta höjde sig mot norr,
dels att där uppe låge vid den norra kanten höga berg,
för hvilka man använde antingen det antika namnet de
Rhiphäiska eller de Hyperboreiska. Enligt Isidorus
lågo de förra i Germanien, de senare i Skytien.
Vulkanerna förklarar Johannes Philoponos bero därpå,
att jordens inre innehöll eld, såsom man också
kunde se af de varma källorna. Isidorus säger, efter
klassiska mönster, att då vinden häftigt strömmar
in i Siciliens bräckliga och af gångar och hålor
genomdragna jord, så uppstå Aetnas eruptioner. Ungefär
samma förklaring af de vulkaniska utbrotten lämna
Beda och Dicuil.
För tiden hydrografi var utgångspunkten Genesis I. 10,
där det står »och vattnens samling kallade han
haf»[2],
alltså hängde alla vatten ihop. För att förklara, huru
vatten, som icke synbart voro förenade med hafvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
