Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t. ex. insjöar, kunde sägas bilda en samling med
hafven, tillgreps den af grekerna sä omhuldade läran
om underjordiska floder, hvilken ansågs sanktionerad
af bibeln. Urkällan till allt detta vatten vore att
söka i paradiset. Äfven de, som ansågo paradiset ligga
på den andra sidan om oceanen, sågo ingen svårighet
uti att låta paradisets floder antingen flyta genom
hafvet eller under hafvet och därefter fortsätta
på jorden, hvars floder alltså vore en fortsättning
af paradisets, och alla hade sitt upphof i en källa
därstädes. Från denna urkälla komme för öfrigt icke
blott floderna utan all fuktighet på jorden. Då man
sålunda tänkte sig jordens inre fullt med flodlopp,
blef det äfven en vanlig föreställning, att många
floder under en sträcka försvunno i jorden för att
längre ned åter dyka upp. Många dylika berättelser
funnos om Eufrat och Tigris likaså om Nilen, som
ibland ansågs för en fortsättning af Eufrat och ibland
af Indus.
Många voro de teorier, som uppställdes för att
förklara tillkomsten af källorna[1] och att hafvet
aldrig blef fullt. Utom den riktiga uppfattningen att
solen bragte hafsvattnet till ånga och moln, hvilka
sedan nedföllo som regn, som sög sig in i jorden,
tänkte man på underjordiska kanaler och på än mer
invecklade förklaringar.
Liksom under forntiden satte man flodernas längd och
vattenmängd i direkt relation till höjden af de berg,
på hvilka de upprunno; dock kände man undantag från
denna regel. Mest förvånansvärd bland alla floder
föreföll Nilen till följd af sina öfversvämningar,
ty man kunde icke förklara, hvarför det regn, som föll
vid ekvatorn icke genast öfvergick till ånga i följd
af den starka hettan där. Isidorus tillgriper en af
Herodotos omnämnd men förkastad åsikt, att starka
nordanvindar hindrade flodens vatten att utflyta i
hafvet, hvadan det måste stiga öfver sina bräddar.
Att oceanen kringflöt jorden var allmänt antaget,
men om dess egenskaper och utseende visste man icke
mer, än de gamle omtalat. Hafsvattnets salthalt,
som var nödvändig för att det ej skulle ruttna,
förklarade några (t. ex. Beda) därigenom, att solen
uppsög de finare, söta delarna och lämnade det salta
kvar. Beda antager äfven, att hafvet är saltast
på djupet, enär det söta vattnet, som var lättare,
flöt öfverst. Om ebb- och flodfenomenen referade man
i allmänhet till de gamle författarne, ibland utan
att ens bestämma sig för, hvilken af deras åsikter
vore den antagligaste. En förklaring, som Vilhelm af
Conches lämnar efter Macrobius, innehåller, att från
midten af det haf, som delar den heta zonen, utgå
två strömmar en åt väster och en åt öster. Då de nå
oceanen dela de sig, och hvardera sänder en arm mot
norr och en annan mot söder. Rakt i dessa väderstreck
mötas följaktligen de båda armar, som gå åt samma
håll, under stort buller, hvarvid vattenmassorna,
som icke kunna komma fram, stiga (flod) till dess
jämnvikt åter inträdt (ebb).
Klimatologien vann ingen utveckling under perioden;
man nöjde sig med att efter forntidens föredöme
dela jorden i fem eller sju klimatzoner. Den heta
zonen höll man allmänt för obeboelig lika väl
som den kalla;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
