Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större svårigheter och faror än en längre resa i
Europa vid denna tid. Orsaken härtill är att söka i
de politiska förhållandena i dessa trakter under 12
och 1300-talen.
Omkring 1200 hade den fräjdade mongolerfursten
TEMUTSCHIN, mest bekant under sin titel
Tschingis-khan (den mäktige khanen) börjat samla de
olika mongoliska småstammarna under sin spira. Åren 1211
och 1214 inföll han i norra Kina och förhärjade dess
residensstad Tshung-Tu, det senare Peking, eröfrade
sedan Bokhara, Taschkent, Samarkand och Turan,
samt plundrade barbariskt landet mellan Kaspiska
hafvet och Indus. Vid hans död 1227 sträckte sig
hans rike från Japanska hafvet till Svarta hafvet,
i söder till mellersta Persien, Kwenlun och Hoangho,
i norr omfattade det södra Sibirien och halfva
det europeiska Ryssland[1]. Enligt Tschingis-khans
testamente delades riket mellan hans söner, af hvilka
den yngste fick den östra delen och öfverhöghet öfver
det hela. Hans och hans efterkommandes residens var
länge staden Karakorum, som nu alldeles försvunnit,
men som låg strax norr om öknens kant i närheten
af det n. v. Urga. Hufvudmannen för denna gren af
Tschingis-khans dynasti bar titeln Stor-khan, och
han utsträckte redan 1234 sitt omedelbara välde till
Yangtsekiang; senare eröfrades återstoden af Kina, och
mongolerna trängde (1280) ända till Tongking och Awa.
Ej mindre storartade voro eröfringarne efter
Tschingis-khans död i väster. En af hans söner BATU
kufvade 1237 hela Ryssland, men blef af Schlesiens
härtigar tillbakakastad, då han ville fortsätta
sitt segertåg inåt Tyskland (1241). En annan skara
af mongoler trängde genom Persien till Eufrat och
Tigris samt förstörde det lysande Bagdad (1258),
som vid denna tid ägde en million invånare. Öfver
Syrien och Palestina gick tåget mot Egypten, där dock
mamelukernas motstånd hejdade framryckandet (1260).
Det väldiga rike, som mongolerna sålunda bildat,
var under senare delen af 1200-talet deladt i fyra
delar: Storkhanens rike, hvars residens sedan
förlades till Khanbalik (»Khanstaden») d. v. s. det
nuvarande Peking, och som omfattade Kina, Korea, östra
Mongoliet, Mandschuriet och Tibet jämte öfverhöghet
öfver Tongking och Awa; i Europa kallades detta
rike Cathay; khanatet Tshagatai, som omfattade
Tarimbäckenet, Tianschan, Dsungariet, länderna
kring Yaxartes till Oxus, Afghanistan och Pendjab,
hufvudstaden var Almalik vid Ili; khanatet Kiptshak,
som sträckte sig från Kirgisersteppen till Lithauen,
Ungarn och nedre Donau, i söder till Svarta hafvet
och Kaukasus; residensort var Sarai vid nedre Wolga;
det mongolisk-persiska riket hufvudsakligen omfattande
Persien, Armenien och större delen af mindre Asien,
dess regenter bodde mest i Täbris. – Mellan alla
dessa stater fanns, såsom nämndt, ett föreningsband:
»storkhanen» var högste herre öfver allt. Därför
rådde vanligen fred och vänskap mellan dem, ordning
upprätthölls med kraftig hand, och därför kunde äfven
köpmannen, utan att utsätta sig för större faror än
annnorstädes, våga sig till dessa trakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
