Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken Treviso eller Vicenza skulle räknas ibland
dem»[1].
Han reste nu genom Fokiens stora hamnar,
bl. a. Zaiton, och vidare från Fu-tshóu öfver land
till Hang-tshóu-fu (Cansai, Marco Polos Quinsai)
och Nanking (Chilen-fu), inskeppade sig därefter på
kejsarkanalen och for till Cambalik eller Peking där
han stannade i tre år; dessa infalla mellan 1322
och 1328[2].
Sannolikt tjänstgjorde han under den
gamle ärkebiskop Montecorvino vid någon af de kristna
kyrkorna i staden. Det uppgafs sedan – utan grund –,
att han omvändt 20,000 hedningar till kristendomen,
och han blef därför äfven år 1749 kanoniserad. Men
Yule[3] påpekar, att han i
sitt arbete icke framstår
såsom någon brinnande missionär såsom Jordanus
eller Montecorvino utan snarare såsom en intresserad
resande. Hemvägen tog han öfver Tibet, där han besökte
Lhassa, ehuru han icke nämner stadens
namn[4], där
Abassi »det är på deras språk påfven» (Dalai-Lama)
bodde. Återstoden af resan angifves icke, sannolikt
gick den öfver Kabul, Khorasan, söder om Kaspiska
hafvet till Täbris, och därifrån till Venedig,
dit han återkom 1330. Han slog sig sedan ned i ett
franciskanerkloster i Udine där han dikterade sin
reseberättelse för ordensbrodern Wilhelm från
Solagna, hvilken nedskref den på latin.
Yule framhåller om Odoric[5], att han är den förste
europé, som bestämdt nämner Sumatras namn, samt
folket Rejang på denna ö, att han först omtalar
kinesernas sed att bära långa naglar som ett tecken
på förnämhet och att hoppressa kvinnornas fötter;
äfven beskrifver han deras fiske med kormoraner
(ett slags pelikanfåglar), de hvita hönsen med
ullartade fjädrar, som man endast träffar i Kina
samt rikets indelning i 12 provinser; han uppräknar en
mängd tekniska termer rörande administration, handel
m. m., hvilket allt visar, att han var en uppmärksam
resenär. Å andra sidan var han också lättrogen, så att
hans berättelse är full af de besynnerligaste legender.
– Under en stor del af sin resa hade han en irländsk
munk JAKOB till reskamrat[6].
I sammanhang med Odoric böra vi nämna något
om »Mandevilles resor» ett arbete, som under
medeltiden var en af de mest lästa böckerna och
som öfversattes till många språk och spreds så,
att det i Europas bibliotek knappast finns så många
handskrifter från slutet af 1400- och början af
i5OO-talen af något arbete, utom af bibeln, som af
denna bok[7]. Författaren, JOHANNES DE MANDEVILLE, var
en engelsman född i närheten af London omkr. år 1300 och
afliden något före 1372. Hans bok författades i Liége
1355 eller 1356, säkerligen på franska[8]. Han har enligt sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
