Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492) - 5) Geografiska författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och allt ifrån början kompletterades verket med nya
kartor[1]. En ny projektion möter i den
förbättrade Ptolemæos-edition, som utarbetades af
den tyska benediktinermunken NICOLAUS DONIS (riktigare
DOMINUS NICOLAUS GERMANUS) och trycktes i Ulm 1482,
elfva år efter Donis’ död. Man har därför kallat denna
projektion, som är det första framsteget på detta
område, med namnet Donis’ projektion (pseudocylindrisk
eller trapetsformig projektion). I den består
gradnätet af rätliniga meridianer och paralleller,
alldeles som på plattkartorna, men meridianerna
sammanlöpa i polen. Gradnätet får härigenom ett
trapetsformigt utseende, men framhåller till följd af
de rätliniga parallellerna icke tydligt nog jordens
sfäriska form. Donis’ Ptolemæos åtföljdes af fem nya
kartor, däribland en öfver de nordiska länderna. I en
ny och väsentligen tillökad upplaga af denna edition,
hvilken utgafs i Ulm 1486, tillkommo nya kartor och
ortsbestämningar. Bland annat finnas här longitud
och lattitud angifna för 183 ställen i Skandinavien,
Grönland, nordöstra Tyskland och nordvästra
Ryssland[2].
Vi hafva förut påpekat, att den nyvunna kunskapen om
Ptolemæos geografi äfven återinförde ett och annat
fel, som icke vidlådde portolan-kartorna. Dessa
upptäckas lätt, om man t. ex. jämför Fra Mauros
karta med världskartan i Roma-upplagan af Ptolemæos
(1490)[3].
Medelhafvets form blir mycket sämre,
särskildt till följd däraf att dess längd enligt
Ptolemæos åsikt utdrogs alldeles för långt åt
öster. Indiska hafvet förvandlas till en insjö,
därigenom att Afrikas kust hänger längst i öster
samman med Asien, och slutligen försvinner Östersjön,
i det »Skandia» utsattes som en ö i det norra
hafvet[4].
Dessa fel blefvo dock snart åter rättade.
5) Geografiska författare.
Tidehvarfvets framsteg inom den allmänna geografien
voro vida mindre än på landkunskapens område,
och orsakerna härtill är det icke svårt att
inse. Skolastiken var till hela sin karaktär allt för
dogmatisk för att kunna i någon högre grad afskaka
äldre meningar, och när den sökte göra det, skedde det
nästan uteslutande på spekulationens väg, icke genom
att observera naturen själf. Den kom sålunda ofta att
i stället för gamla villfarelser sätta nya, därför att
den aldrig lärde sig läsa i naturens egen bok. Likväl
kan det icke förnekas, att man i vissa afseenden kom
längre än den föregående tiden, och härtill bidrog
icke minst Aristoteles, hvars auktoritet sattes så
högt af skolastikerna, att de knappast vågade betvifla
något, som den vise från Stageira lärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
