Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland periodens geografiska författare nämna vi först
JOHAN DE HOLYWOOD, mer känd under namnet SACROBOSCO,
född i Holywood i Yorkshire, där han lefde omkr. 1220
och dog mellan åren 1244–56. Han skref ett arbete
af väsentligen astronomiskt innehåll och egentligen
ett utdrag ur Almagest, De sphæra, som var en af
medeltidens mest använda läroböcker i ämnet. Det
var deladt i fyra kapitel, af hvilka det första
behandlar jordklotet, det andra kretslinierna,
det tredje stjärnornas upp- och nedgång samt det
fjärde planetbanorna. – Skolastikens berömdaste
lärde var ALBERTUS MAGNUS, grefve af Bollstädt,
född 1193. Efter att hafva studerat i Padua inträdde
han i dominikanerorden och var lärare i flera tyska
städer samt i Paris. År 1260 måste han mot sin vilja
mottaga Regensburgs stift, men nedlade redan 1262
sitt biskopsämbete för att kunna få odeladt ägna sig
åt vetenskapen. Han drog sig därpå till Köln, där han
vistats redan i sina yngre dagar och till lärjunge
haft THOMAS AB AQUINO (1227–74), skolastikens störste
teolog och filosof, och där han dog år 1280[1].
Man har om Albertus sagt, att han öfverträffat alla
i vishet[2],
och om än detta uttalande innebär en
öfverdrift, måste man dock medgifva, att kanske ingen
mer än Aristoteles till den grad behärskat sin tids
vetande som Albertus. Antalet af hans skrifter är
ej kändt, men har, säkerligen mycket öfverdrifvet,
uppgifvits till 800[3]. Måhända ligger hans största
betydelse däri, att han för västerlandet uppenbarade
Aristoteles läror, hvilken författare han öfver måttan
ärade och i fråga om universalitet liknade. Hans
geografiska arbeten, hvilka ofta ansluta sig till
Aristoteles, behandla olika ämnen ur den allmänna
geografien, särskildt astronomiska, metereologiska
och geologiska frågor[4].
Dominikanermunken VINCENTIUS AF BEAUVAIS (död mellan
1264 och 1274)[5] hörde väl ej till
Medeltidens störste författare, men var en af dess störste
excerpister, om han än utan kritik sammanställde, hvad han
tagit ur andra källor. Hans hufvudverk Speculum majus,
i hvilket han citerar 2,000 arbeten, innehåller
en afdelning Speculum naturale, som är en allmän
naturlära, i hvilken de olika delarna af den allmänna
geografien också behandlas.
Ett stort vetenskapligt snille var däremot den
engelska franciskanermunken ROGER BACO, af sin tid
kallad doctor mirabilis, lika lärd som Albertus och
kanske än skarpsinnigare. Han var född i Somersetshire
1214, studerade i Oxford och Paris samt ingick sedan
i franciskanerorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
