Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sigill, som trycker sin stämpel i det mjuka
vaxet. Under de högre stående stjärnorna blir jorden
hög och bergig, under de lägre stjärnorna låg och
försedd med dalar.
Emellertid begagnar han äfven andra förklaringar,
hvilka bättre ådagalägga hans för naturen öppna
blick. Sålunda hänvisar han på flodernas eroderande
och aflagrande verksamhet, hvarigenom dalar och höjder
i mindre skala uppstå. På samma sätt uppkastar hafvet
sand vid sina kuster och hopar den till berg; hvarmed
han troligen åsyftar bildningen af dyner, hvilka han
ansåg kunna öfvergå till berg. Ett osvikligt bevis
för denna form af bergbildning äro de många fiskben,
snäckor och musslor, som äro blandade i sanden äfven
långt ifrån det nuvarande hafvet, och af hvilka man
kunde se, att detta förr gått öfver nu torrlagda
trakter. Ofta se vi till och med bergtopparna bestå
af fasta klippor, som emellertid icke äro annat
än genom vatten fast sammankittade jordmassor; ty
de innehålla runda flodstenar, fiskben o. d. –
Äfven jordbäfningar kunde gifva upphof till berg,
hvilka lyftas upp liksom en blåsa i jordytan, så
att man genom att stampa på dem kunde höra, att de
voro ihåliga. Genom jordbäfningar kunde äfven berg
försvinna.
Många naturfilosofer ansågo, att jorden från början
hvarken haft berg eller dalar, utan att dessa hade
uppstått genom hafvets och flodernas inverkan,
hvilka erodera lösa partier af jordytan och aflagra
dem på andra ställen. Då nu berg funnos öfverallt
på jorden måste man antaga, att hafvet flyttar sig,
såsom man också trodde sig hafva observerat i fråga
om både Medelhafvet och Oceanen. Albertus Magnus,
som icke själf gillar denna förklaring, refererar
den dock så fullständigt, att man kan se, att frågan
om sekulära nivåförändringar redan var en under
medeltiden omfattad åsikt. Orsaken till att hafvet på
detta sätt, så att säga, vandrade öfver jorden sökte
man i stjärnornas inflytande. Albertus Magnus anser,
att bergen uppstå genom jordbäfningar, och som dessa
oftast förekomma i närheten af hafvet, så ligga också
de högsta bergen vid hafskusten. Jordbäfningarna åter
hafva sin orsak däri, att fuktighet suger sig in i
jorden och bildar där refvor och hålor; fuktigheten
uppgår sedan i ånga, hvilken hårdt trycker på
hålornas tak, som under jordbäfning lyftas upp
och bilda berg. Klippmassan har från början varit
en slammig våt massa antingen till följd af den
nyssnämnda i jorden inträngda fuktigheten eller
därför, att hafvet vid en jordbäfning gått in öfver
land, och förvandlas till sten blott genom värmens
inflytande. – Dock medger Albertus äfven, att mindre
dalar och höjder kunde hafva sin orsak i erosion
och alluvium.
Orsaken till vulkanbildningar söker Albertus i lokala
antändningar af den svafvelhaltiga med nafta blandade
jorden, hvilka uppstå genom den instängda ångan. Det
brinner så länge något bränsle finnes kvar – ofta
många år, ibland evigt, om den brinnande massan
ständigt förnyas.
Den åsikt, vi nyss sett Albertus hysa, att hafvets
vatten tränger in i jorden, var äfven både hos honom
och en mängd andra författare förklaringsgrunden till
förekomsten af källor. Dock var den meningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
