Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmännare, att hafsvattnet genom värmet öfvergick till
ånga och moln och åter nedföll som regn, hvilket
trängde in i jorden. Där förenade sig droppe med
droppe, dessa bilda först små sedan större ådror
och slutligen verkliga vattenfyllda hålor. Ur dessa
fördes vattnet till källorna i jordytan genom solens
påverkan, hvilken ansågs upplyfta vattnet i jorden,
liksom hon från hafvet lyftade vatten upp i luften. De
varma källorna förklarar Ristoro från Arezzo därmed,
att jordens inre är en eldflytande massa, medan
Albertus antager som orsak brinnande svafvelminor,
såsom man kunde finna däraf, att vattnet i dem hade
smak och lukt af svafvel.
Ebb och flod anser Baco, liksom många före honom,
bero på månen, men egendomligt är det sätt, hvarpå
han förklarar dennas inflytande. Då månen först
stiger upp öfver hafvet falla hans strålar på
detta i mycket spetsig vinkel, och därför förmå de
endast utöfva en ringa verkan på hafvet. De förmå
väl att i dess djup framkalla ångor, men icke att
lyfta dessa öfver hafsytan. Följden häraf blir, att
hafvet genom ångorna, som finnas i detsamma, stiger,
vi hafva då flod. Men ju mer månen nalkas himmelens
midt, desto kraftigare blir hans verkan; han kan nu
äfven lyfta ångorna upp i luften, hafvet sjunker då
tillbaka, och vi få ebb. – Albertus Magnus anser,
att man utom månens ställning också måste taga hänsyn
till vattnets och hafsbäckenets beskaffenhet för att
förklara ebb och flod. Hafsvattnets sälta innesluter
värme, som underlättar ångbildning i hafvet, genom
hvilken detta kommer att svälla först vertikalt
uppåt sedan åt sidorna, då det uppstigande vattnet
utbreder sig åt dem. – Men nu är hafsbäckenet ofta
fylldt af klippor, mellan hvilka ångan i vattnet
hopas och kvarhålles, under det att hon lätt dunstar
bort från den jämna hafsytan. Dessa af berg omgifna
receptacula äro sålunda de viktigaste frambringarna
af ånga, hvilken i dem endast kan frigöra sig, när
en himlakropp inverkar på henne. Detta gör månen, som
två gånger om dygnet framkallar flod, ena gången då
han uppstiger från öster till himlens midt, den andra
gången då han från väster tillryggalägga motsvarande
sträcka; däremellan är det ebb. Allra störst blir
floden, om sol och måne befinna sig i konjunktion
på samma ställe i djurkretsen; stå de däremot i rät
vinkel mot hvarandra, blir floden mindre. Äfven vinden
kunde inverka på flodfenomenet, liksom en tillfällig
konjunktion af flera himlakroppar. Sålunda ansåg han,
att syndafloden hade sin orsak i en dylik konjunktion
af många stjärnor.
Inom klimatologien har ingen uttalat sig så
fullständigt som Albertus Magnus särskildt i arbetet
Liber de natura locorum; men äfven i andra skrifter
berörde han hithörande frågor. Så redogör han i
De mundo et coelo för värmets orsaker, hvilka han
finner vara rörelse, ljus och några stjärnor. Ljuset
ger värme på två sätt, genom sin närhet och genom
samlingen af strålar. De himlakroppar, som äro
närmast, såsom Mars och solen, gifva därför större
värme. Klart uttalar han, att den större eller mindre
uppvärmningen beror af solstrålarnes större eller
mindre infallsvinkel, således på den geografiska
bredden. Den antika indelningen af jorden i vissa
zoner antager han, ehuru icke utan kritik. Den
mellersta zonen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
