Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I dalar mellan berg är luften fylld med jordångor
och därför osund; nästan på samma sätt förhåller det
sig inne uti skogar. Lämpligast vore det att bygga
städer på berg, dock är kölden större på höga berg
än vid deras fot.
Klimatet trycker sin prägel både på ett lands
produkter och människor. Så utmärkte sig den
heta zonens växtalster för stor torrhet, och
ofta voro de till följd af värmen svarta, såsom
t. ex. peppar. Detsamma var fallet med människorna,
hvilka väl föddes hvita, men mycket snart blefvo
svarta. Deras utstående läppar och röda ögon vore en
följd af hettan. Nordens folk vore däremot till följd
af kölden ovanligt hvita. Bergiga trakter alstrade
tappra människor; våta och fuktiga åter visserligen
vackra men små och feta.
En förklaring, hvarför temperaturen sjunker, ju
högre upp på ett berg man kommer, lämnar Vincent
af Beauvais, som säger, att ju tätare luften är,
desto mer uppvärmes den, men på bergen vore luften
tunn och därför sval.
Grundvalen för medeltidens astronomiska vetande
var Ptolemæos’ Almagest, hvilket genom de spanska
araberna först blef bekant i Europa. Man fann dock
snart, att hans tabeller voro bristfälliga, och
därför lät ALFONS DEN VISE af Kastilien ett sällskap
astronomer utarbeta nya, hvilka utkommo samma år
Alfons besteg tronen, år 1252, och äro kända under
namnet Tabulæ Alfonsinæ. Rättelserna voro dock
ej synnerligen stora, enär man alltjämt förklarade
planetbanorna genom epicyklar[1]. I allmänhet gjorde
astronomien ej stora framsteg; den viktigaste
handboken i ämnet var Sacroboscos ofvan nämnda
arbete De sphæra, som egentligen var ett utdrag
ur Almagest. Den moderna astronomiens fosterland
blef Tyskland genom de stora astronomerna GEORG
PEURBACH och hans lärjunge REGIOMONTANUS. Den förre
(1423–1461) kompletterade Sacroboscos arbete genom en
framställning af planetteorien och utarbetade en ny
sinustabell bättre än de förut befintliga. Dessutom
fortsatte han arabernas instrumentala observationer,
konstruerade nya instrument o. s. v. JOHANNES
REGIOMONTANUS (från Königsberg i Franken) (1436–76)
fortsatte sin lärares verk. Med tillhjälp af utmärkta
instrument, delvis konstruerade eller förbättrade af
honom själf, blef han i stånd att göra observationer
med förut okänd noggrannhet, och uträknade härefter
Eufemerider från 1475 till 1506, hvilka innehöllo
längd och bredd för de viktigaste orterna, en utförlig
kalender, förteckning öfver förmörkelser, tabeller
öfver solens, månens och planeternas longituder
samt månens lattituder. Genom dem tillhör hans
namn geografiens historia, ty de underlättade de
geografiska upptäckterna genom den ledning, som
sjömännen genom dem vunno. Regimontanus’ arbeten
och instrument blefvo i Portugal kända genom hans
lärjunge[2]
MARTIN BEHAIM (född i midten af 1400-talet,
död 1506) hvilken deltog i flere potugisiska
upptäcktsexpeditioner och var medlem af den junta,
som hade att leda och befordra upptäckterna. Vid ett
besök i sin fädernestad Nürnberg 1491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
