- Project Runeberg -  Geografiens och de geografiska upptäckternas historia /
163

(1899) [MARC] Author: Johan Fredrik Nyström - Tema: Exploration, Maps and cartography, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för solens egen deklination, allt efter som hon stod
på den motsatta sidan af ekvatorn eller på samma
som observatören. Härför medförde man tabeller
öfver solens deklination hvarje dag på året,
och det var sannolikt sådana, som skulle uträknas
af den portugisiska junta, af hvilken Behaim var
ledamot. Men att göra dylika observationer från
fartyget var endast möjligt vid mycket lugn sjö, ty
eljes kunde instrumentet icke fästas, utan måste hänga
fritt sväfvande, och det var då omöjligt att få något
tillfredsställande resultat. Särskildt gällde detta,
då man använde astrolabium. Därför var det vanligt,
att man gick i land for att bestämma bredden t. ex.
då man seglade utefter Afrikas kuster. Den första
dagen användes för att uppsätta mätningsinstrumentet
i meridianen, följande middag tog man solhöjden,
hvilken, om instrumentet var tillräckligt stort och
noggrannt utfördt, kunde bestämmas mycket noga.

Till dessa instrument lade Regiomontanus[1] ett
nytt, som var bättre lämpadt för observationer
från skeppsbord. Det var den s. k. Jakobsstafven,
ett både enkelt och sinnrikt instrument för att mäta
höjdvinklar, hvilket användes på fartyg, äfven sedan
sextanten uppfunnits. Instrumentet hade formen af ett
kors hvars kortare arm kunde glida fram och tillbaka
öfver den längre. Ville man mäta afståndet mellan två
föremål, t. ex. mellan en stjärna och horisonten,
satte man ögat så nära som möjligt till den långa
armens ena ända och flyttade tvärstafven, tills dess
de båda föremål, hvilkas afstånd från hvarandra man
ville veta, visade sig vid dess ändpunkter. På den
längre armen var en skala inristad, som visade hur
stor den vinkel var, som bildades af synlinjerna till
de båda föremålen. Med detta instrument äro nästan
alla polhöjder på öppna hafvet mätna från början af
1500-talet till 1750[2].

Vida större svårigheter mötte det att bestämma
längden, innan kronometrar voro konstruerade.
Härtill användes nästan alltid »gissning»
d. v. s. beräkning af den seglade distansen, hvilken dock var
omöjlig att bestämdt angifva, då det gällde
större afstånd. Den första längdbestämmelse
till sjös efter månförmörkelse gjordes af Columbus
under hans andra resa, ehuru visserligen med mycket
dåligt resultat.

<bildtext>
Fig 15. Jakobsstaf.

Ur J. Werners Ptolemæos (1514).
</bildtext>


[1] GALLOIS a. a. 34 anser att Peurbach är instrumentets uppfinnare.
[2] PESCHEL, Gesch. d.
Entdeckungen 388.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:19:42 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geohist/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free