Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tanken, att man genom att intränga från Panuco
skulle påträffa någonting motsvarande, hvad Cortez
funnit på sitt tåg från Vera Cruz, och därför utsände
han följande år 1520 PINEDA och DIEGO CAMARGO till
Panuco. Emellertid hade expeditionen ingen framgång,
ty indianstammarna här voro redan vunna för Cortez
och sökte med våld hindra landstigningen. I en
fäktning stupade Pineda; hans folk seglade då till
Vera Cruz och ställde sig under Cortez fana. Garays
namn bibehölls länge på tidens kartor såsom namn
på en landstäcka – Tierra de Garay – utefter Texas,
Lousianas och Mississippis kust.
Genom Pinedas resor hade det bevisats, att det sund,
som man hoppades finna mellan Mar del Norte och Mar
del Sur icke utmynnade i den Mexikanska viken. Man
började därför leta efter det på östra kusten norr
om Florida, och alla de följande upptäcktsresorna
efter 1520 mellan Florida och New Foundland hade
detta mål. Förmodligen redan under året 1520 sände
LUCAS VASQUEZ AYLLON två fartyg från Hayti för att
fånga slafvar i östra Florida och på Bahamaöarna, men
fartygen fortsatte resan längre mot norr till trakten
af det n. v. Charleston. Ayllon lät därpå utnämna
sig till ståthållare öfver det nyupptäckta området,
hvilket infödingarna kallade Chicora och Guadape. I
förläningsurkunden var det föreskrifvet, att han
skulle följa kusten 800 leguas för att undersöka,
om den hängde tillsammans med redan upptäckta kuster,
eller om där fanns något sund. Därför afseglade han
år 1526 med 500 man till Jordanfloden, hvilken synes
motsvara Charlestonfloden, men fann så väl här som 40
mil nordligare ett ofruktbart eller osundt område,
så att många af hans folk liksom äfven Ayllon själf
afledo. Då återvände de öfriga till Västindien –
deras antal hade hopsmält till 160; men denna kust
kallades sedan Tierra de Ayllon.
Före Ayllons andra resa hade redan två sjöfarande
på denna kust sökt sundet till Söderhafvet. Den
ena var italienaren GIOVANNI DI VERRAZANO, som år
1524 för fransk räkning befarit kusten från 34°
till 50° n. b., den andre en spanjor ESTEVAM DE
GOMEZ, hvilken samma år nådde Nya Englands kust och
därifrån seglade mot söder till omkr. 40°. Det land,
han passerade, kallades Tierra de Estevam Gomez. Genom
alla dessa resor var det tydligt, att utefter kusten
mellan Florida och New Foundland något sund icke
funnes. Därför tecknades den också sammanhängande
på DIEGO RIBERO’s karta af år 1529, hvilken är ett
utmärkt uttryck för hvad man då kände af jorden[1]. Med
Gomez resa slutar spanjorernas forskningar åt detta
håll.
I det inre af Nord-Amerika hafva utom den förr nämnde
Coronado tvänne andra företagit viktiga resor. PAMFILO
DE NARVAEZ, som var så olycklig i sitt företag mot
Cortez, samlade år 1528 en skara äfventyrare på 400
man med 80 hästar och afseglade till Tampaviken i
Florida samt drog med 300 man åt norr, medan hans
fartyg följde kusten. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
