Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den första upptäckaren här var en pilot JUAN
FERNANDEZ[1], som under en resa från Lima till Chile
sökte undvika den hafström, hvilken flyter mot norr
utefter kusten genom att styra längre ut på hafvet,
och härvid upptäckte den ö, som bär hans namn och
som sedan blef så namnkunnig genom Alexander Selkirks
(Robinsons) vistelse på den. Under en annan resa kom
Juan Fernandez ännu längre mot väster och träffade
då ett stort, befolkadt land, hvilket förmodligen
var Nya Seland. Berättelsen om denna upptäckt lefde
sedan länge kvar och torde i sin mån hafva medverkat
till de följande resorna åt väster[2].
År 1567 afsände vicekonungen i Peru en general ALVARO
DE MENDAÑA DE NEYRA med två skepp, af hvilka det
större fördes af PEDRO DE SARMIENTO, den lärdaste
af Spaniens sjömän på 1500-talet. Målet var just
det stora land, som Juan Fernandez upptäckt, och
hvarest fyra missionärer, som medföljde, skulle
predika kristendomen. Mendaña afseglade den 20
november 1567 och styrde först åt sydväst, men sedan
i nordligare riktning mot Filippinerna. Sarmiento
protesterade länge förgäfves häremot, ty på denna
förut befarna väg var ej det stora landet att
finna, och till sist förmåddes Mendana att hålla en
något västligare kurs. Man kom då, den 28 januari
1568 till en liten korallö, som kallades Jesus,
(sannolikt i Ellice-gruppen) och därefter den 7
febr. till Salomonöarna. Man fann på dem höga berg,
förträffligt skeppsvirke och en rikedom på lifsmedel,
så att man hoppades att snart äfven träffa kryddor
och droger. Till en början trodde man sig hafva
nått sydkontinenten, men sedan ett af skeppen
kringseglat den ö, man först landat vid, och som
kallats Santa Isabel de la Estrella, fann man att så
ej var fallet. Sedan upptäcktes äfven de sydligare af
Salomonöarna såsom Guadalcanar (Gera), San Christoval
och Malaita. Mendaña fick den uppfattningen, att
öarna voro mycket rika på guld, och att man här
funnit bibelns Ophir, och därför uppkallade han dem
med konung Salomos namn. Utan att efter Sarmientos
råd styra vidare mot söder återvände han mot Amerika
och framkom efter många vedermödor till Santiago i
Mexiko i januari 1569.
Det var berättelsen om Salomonöarnes rikedom på guld,
som gaf anledning till nästan alla följande spanska
söderhafsexpeditioner, men ingen återfann ögruppen
förr än efter tvåhundra år. Mendaña själf fick nära
trettio år senare i uppdrag af vicekonungen markis
GARCIA HURTADO DE MENDOZA att återuppsöka dem. Han
medförde på denna resa, som anträddes från Callao
den 9 april 1595, såsom öfverpilot portugisen PEDRO
FERNANDEZ DE QUIROS. Den 21 juli kastade man ankar
vid en förut okänd ögrupp, som till vicekonungens ära
benämndes Marquesasöarna; men äfven denna upptäckt
var nästan alldeles bortglömd, när Cook 1774 återfann
dem. Under resans fortsättning stötte man på några
enstaka öar, af hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
