Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passerade Disko ön och kom till 72° 12 n. br.[1],
hvarest han fortfarande fann hela hafvet öppet både
åt norr och väster. En svår nordlig storm tvang
honom dock att styra öfver till landet i väster,
hvilket han för öfrigt måste göra för att lösa sin
hufvuduppgift. Den nordligaste punkt af Grönlands
kust, som han nådde, uppkallade han efter den man, som
i främsta rummet bidraget till alla hans expeditioner
»Sanderson, his hope», och ännu bär denna udde namnet
»Sandersons hopp» (nära Upernivik). Under seglatsen
mot väster stötte han på den s. k. Mellanisen och
måste för att undvika den hålla en mycket sydlig kurs,
så att han framkom till Exeter Sound, hvars stränder
syntes den 19 juli. Han föjde nu kusten mot söder och
passerade inloppet till Hudsons sund, men då han ej
träffade de båda kvarlämnade skeppen, så vände han
mot England och inlopp den 15 sept. i Dartmouth.
Med denna resa upphöra Davis forskningsfärder. Han
själf var fortfarande öfvertygad om, att
nordvästpassagen med lätthet skulle finnas i dessa
trakter, men som den stora armadan höll på att
utrustas, hade engelsmännen annat att tänka på än
på polarfärder. Dessutom förlorade han genom den
bekante statssekreteraren Walsinghams snart därefter
inträffade död (1590) den mäktige förespråkare, som
han haft i drottningens råd. Äfven blef han utsatt
för klander öfver, att hans försök att finna vägen
till Kina misslyckats[2]; och af alla dessa anledningar
fick han ej vidare fortsätta sina undersökningar. Han
har dock genom sina resor »ledt Hudson till hans
sund». Davis har sedermera deltagit i en mängd
sjöresor åt andra håll[3], och fann sin död den 29
eller 30 dec. 1607 på Malakkas östra kust, där han
lönnmördades af en japanesisk sjöröfvare.
Det nästföljande försöket att finna nordvästpassagen
gjordes år 1602 af kapten GEORGE WEYMOUTH, som
var utrustad af det engelska ostindiska kompaniet,
hufvudsakligen på initiativ af dess ordförande Sir
THOMAS SMITH. Han afseglade den 2 maj 1602 och kom in
i Davis sund till 68° 53’, men tvangs af ett myteri
att vända. På återresan seglade han ett stycke in i
Hudsons sund[4]. Äfven omtalas ett upptäcktsförsök af
JOHN KNIGHT 1606, som dock var utan alla resultat.
Det var HENRY HUDSON, som efter Davis först utvidgade
kunskapen om dessa trakter genom nya upptäckter. Vi
hafva förut omtalat, huruledes han i det holländska
ostindiska kompaniets tjänst på sin tredje polarfärd[5]
år 1609 kommit till Novaja Semlia, då han af sin
besättning tvangs att återvända. Han beslöt då att
styra öfver Atlanten mot väster. I slutet af maj
lämnade han Lofoten och kom den 22 juni till »New
Foundland», under hvilket namn man då äfven omfattade
Nova Scotia. Den nordligaste bredd som namnes i Juets
journal är 44° 58’, hvilket motsvarar norra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
