Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutet af 1500-talet, sedan man genom nyare
forskningar kommit underfund med, att äfven han
begått stora misstag. En förberedande åtgärd för en
ny gradmätning var att först lära sig på annat sätt
än med användning af landtmätarekedja uppmäta större
distanser på jordytan, och vi hafva redan omtalat,
hurusom först Seb. Münster sedan Gemma Frisius
angifvit nya utvägar härför. Denna metod använde äfven
den förste, som i nyare tid företagit en verklig
gradmätning holländaren WILLEBRORD SNELLIUS (1591–1626).
Han uppmätte 1615 genom ett nät af trianglar
afståndet mellan Bergen-op-Zoorn och Alkmar. Dock har
han icke användt Münsters elementära metod, utan,
sedan han med måttband mätt en mindre sträcka, gjort
denna till bas i en triangel, hvars öfriga sidor han
trigonometriskt beräknade med tillhjälp af de vinklar,
som visirlinjerna från basens ändpunkter till ett
kyrktorn i trakten bildade med denna bas. De nya,
till sin storlek kända linjer, som han härigenom
erhöll, har han sedan lagt till grund för andra
trianglar, hvilkas sidor uträknades efter samma
princip o. s. v. Hufvudsvårigheten för Snellius var
härvid att noga fixera vinklarnas storlek, och då han
icke härför använde kikare, så har det icke heller
fullt lyckats[1].
Dock blef resultatet, för hvilket han
redogör i sitt arbete Eratosthenes batavus (1617)
mycket godt; det motsvarar en gradlängd af 107,370
meter i stället för 111,250 meter. Den metod, Snellius
använde, är fortfarande ansedd för den bästa[2].
Nya kartprojektioner. Donis projektion, om
hvilken vi förr talat, och hvilken är den första
nya efter Ptolemæos, led af det felet, att, då de
konvergerande räta meridianerna skäras af rätliniga
paralleller, jordens sfäriska gestalt icke riktigt
framträder. Därför hafva MARCUS BENEVENTANUS
och JOHANNES COTTA i Ptolemæos editionen 1507
återupptagit den koniska projektionen, men i stället
för att låta konen vara omskrifven omkring klotet,
läto de honom tränga in i det, så att dess spets
låg vid polen. I denna projektion är JOHANNES RUYSCH
världskarta (1508) ritad[3].
PETRUS APIANUS uppgifves vanligen som upphofsman
till två nya projektioner, af hvilka den ena
omfattade hela jorden och mycket användes af 16- och
1700-talens kartografer. Båda hafva det gemensamt,
att midtelmeridianen och ekvatorn framställas genom
två räta linjer, som vinkelrätt skära hvarandra. I
den ena är mellersta meridianen delad i 18 lika stora
delar (à 10 grader) och genom delningspunkterna äro
rätliniga paralleller dragna. Ekvatorn är delad i 36
delar (à 10 grader), men graderna äro här en tredjedel
kortare än breddgraderna för att icke kartan skulle
blifva för bred; genom dessa delningspunkter och
polerna äro meridianerna dragna[4].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
