Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den andra projektionen är jorden framställd
i två cirklar; midtelmeridianen och ekvatorn
äro delade i lika stora delar och breddgraderna
äro dragna som räta parallella linjer, medan
längdgraderna mötas i polerna. Denna senare
projektion modifierades af GLAREANUS (1488–1563),
som icke delade midtelmeridianen utan kartans
cirkelrunda kant i lika stora delar och genom dem
drog breddgraderna. Härigenom blefvo afstånden
på midtelmeridianen olika[1]. Sedermera förband
man båda dessa metoder, i det att man delade både
midtelmeridianen och kantbågen i lika delar och drog
parallellerna genom alla tre delningspunkterna. Dessa
blefvo då på både norra och södra halfklotet böjda
åt ekvatorn, och jordens klotforrn framträdde mycket
tydligt, hvarför man kallat denna projektion globular
projektion[2] (fig. 31).
De hjärtformade projektionerna voro under 1500-talet
mycket omtyckta. Det första försöket visar BERNHARD
SYLVANUS (Ptolemæos 1511). Hans projektion är dock
i grunden blott en utveckling af Ptolemæos koniska,
ehuru äfven meridianerna gjorts till kroklinjer,
medelpunkten för parallellcirklarna lagts blott 100°
från ekvatorn och dessa omfatta icke 180°, såsom
hos Ptolemæos, utan 320°. Genom dessa förändringar
har kartan fått ett hjärtformigt utseende[3]. Den
förste, som närmare redogör för några hjärt-formiga
projektionssätt, är JOHANNES WERNER i inledningen till
sin Ptolemæos edition (Nürnberg 1514) ehuru han
själf icke utförde någon karta. Detta gjorde först
APIANUS (världskarta 1520) och ORONTIUS FlNÆUS, som
1531 framställde jorden i dubbelt hjärtformat samt
1536 i enkelt sådant. Af den förra utgaf Mercator,
såsom förr är nämndt, en förändrad kopia[4].
De äldre rent perspektiviska projektionerna
kommo likaledes till användning. Af dem äro de
viktigaste den ortografiska, den stereografiska
och centralprojektionen. I den ortografiska
ligger synpunkten (eller ögat) på oändligt
afstånd från klotet, så att alla ljusstrålarna
blifva parallella, däraf namnet ortografisk eller
parallell-projektion. Projektionsytan tangerar klotets
motsatta sida. Alltefter som dessa projektionsstrålar
äro parallella med jordaxeln, eller med ekvatorsplanet
eller med en godtyckligt vald jorddiameter
så uppstå resp. ortografisk polarprojektion,
ortografisk ekvatorialprojektion, äfven kallad
ortografisk meridianprojektion,och ortografisk
horisontalprojektion.
I de stereografiska projektionerna befinner sig ögat
på en punkt af jordytan, och allt efter som denna
punkt är vid polen, vid ekvatorn eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
