Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600) - XIII. Den fysiska geografien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magog. Ännu vanligare voro legender af geografiskt
innehåll eller angifvande källorna för den
kartografiska framställningen af olika områden. Flera
sådana förekomma t. ex. på Mercators karta öfver
norden 1569[1].
XIII. Den fysiska geografien.
Många hithörande frågor, som lifligt sysselsatt
medeltidens lärde, såsom frågan om antipoder, om den
heta zonens beboelighet, om landets och vattnets
utbredning på jorden m. fl. fingo sin lösning
genom de geografiska upptäckterna, ehuru i början
af denna period geografiska författare diskuterat
dem i den gamla stilen[2]. I allmänhet har man dock
inom olika områden allt mer börjat frigöra sig från
medeltidens alltbeherskande auktoritetstro på de
antika författarne, om än den fria forskningens
väsen och mål icke fullt klart uttalades, förr
än längre fram af engelsmannen FRANCIS BACO AF
VERULAM (1561–1626) och fransmannen RENÉ DESCARTES
(Cartesius) (1596–1650). En lång tid förflöt dock,
innan man lärt sig lita endast till forskningen i
naturen själf, en än längre innan man började kunna
rätt tolka, hvad man härvid såg.
Den första anledningen till en vetenskaplig
undersökning af jordens uppkomst och de förändringar,
som dess yta undergått, voro försöken att förklara
försteningarna. Här framlade LEONARDO DA VINCI (1452–1519),
lika stor som konstnär, mekaniker och lärd, en
teori, som äfven föresväfvat hans landsman Ristoro
från Arezzo på 1200-talet, nämligen att hafsdjur
och hafsväxter, som en gång lefvat nära stränderna,
öfverhöljts af det slam floderna medfört. Sedan
hafvet trädt tillbaka, har detta slam hårdnat och
förstenats. Lika klart uttalade han erosionens
betydelse för tillkomsten af jordytans ojämnheter:
dalar och klyftor voro bildade genom flodernas vatten;
de afslipade stenar och hällar, som man kunde finna
på höga berg, bevisade, att vatten en gång verkat
där. Men detta hade icke blott en förstörande verkan,
utan äfven en uppbyggande, i det att det slam,
som det medförde, utbreddes till nya jordlager vid
flodmynningen[3].
Italienaren FRACASTRO visade 1517, att både salt-
och sötvattenmusslor funnos förstenade; de förra
kunde icke vara minnen efter syndafloden, som
var en sötvattensflod, utan måste hafva lefvat i
det salta hafvet. Alla dessa förnuftiga åsikter om
petrefikationernas natur vunno icke någon allmännare
genklang, utan vanligare ansågos försteningarna vara
en naturens lek, frambragt genom jordens »plastiska
kraft», eller för »ofödda embryoner af en förfluten
tids organiska varelser», såsom en ansedd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
