Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geolog uttalade sig[1]. Att hafvet och fasta landet
hade sina fixerade gränser, som de icke kunde
öfverskrida, var den allmänna åsikten; dock kunde,
säger Seb. Münster[2],
med Guds tillåtelse sådant
undantagsvis ske, såsom då flera socknar i norra
Tyskland öfversvämmades af hafvet. Om orsaken till
jordbäfningar och varma källor har Münster samma
åsikter, som uttalats under medeltiden. Rörande
jordens inre anser han, att det var en brinnande
eld, hvilken genom kanaler letade sig väg till
jordytan såsom i Hekla och Aetna. – Med nya vulkaner
gjorde man bekantskap i Amerika, där man äfven hade
tillfälle att studera jordbäfningar i större skala
samt iakttaga deras utbredning. En spanjor ACOSTA,
som skref ett verk öfver Västindien (1590), skiljer
först på verksamma och slocknade vulkaner. – Om
bergens höjd hyste man i allmänhet mycket öfverdrifna
föreställningar. Munster talar om berg af »två eller
tre tyska mils höjd»[3],
och Snellius beräknade Aetnas
till öfver 25,000 rhenska fot; dock förklarar å andra
sidan Reisch i Margarita Philosophica att »intet
berg är högre än 15 stadier (2,675 met.) och hafvet
ingenstädes djupare än 30 stadier» (5,350 met.).
Hafvet blef naturligtvis noga studeradt under
de vidsträckta sjöresorna. Dess djup kunde dock
ej uppmätas med den tidens lodlinor; dess olika
färgnyanser iakttogos, emedan man af dem ofta
kunde vid mulet väder sluta till kustens närhet, men
särskildt observerades ebb och flod samt hafsströmmar[4].
Kepler förklarade det förra fenomet genom månens
attraktion, och tillade, att om ej jordens egen
attraktionskraft motverkade denna, skulle månen
rycka till sig allt vatten på jorden. Leonardo da
Vinci gaf äfven en förklaring för de hafsströmmar,
som från ekvatorn flyta mot polerna, den nämligen,
att vattnet genom den högre värmen vid ekvatorn
utvidgas, så att en uppsvallning där skulle uppstå,
om ej jämvikten upprätthölles genom afflöde
åt sidorna. De ekvatoriala strömmarna sattes i
förbindelse med jordens rotation, eller, då denna
upptäcktes först af Kopernicus, rättare sagdt med
fixstjärnehimmelens rotation kring jorden, hvilken
drog med sig jordens flytande hölje. .
Jordens klimat blef nu bättre kändt, då man kommit
till alla zoner, äfven till dem, som medeltiden hållit
för obeboeliga i följd af hetta eller köld. Men några
bestämda temperaturuppgifter kunde ej lämnas, då det
ännu icke fanns något instrument att mäta temperaturen
med. Man fick därför nöja sig med mera allmänt hållna
beskrifningar öfver de klimatologiska företeelserna,
och härvid har den kalla zonen haft att erbjuda
kanske mer nytt än den varma. Här mötte man först
de väldiga, kringsimmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
