Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
isbergen. Man ansåg i allmänhet, att dessa uppstått
på land och icke på hafvet, ty kölden kunde aldrig
blifva så stor, att detta tillfröse[1]. Denna sats
syntes bestyrkas af Davis observation, att man
fick sött vatten ur smält hafsis. GERRIT DE VEER,
Barentsz följeslagare och skildraren af hans resor,
ansåg den uteslutande härstamma från de arktiska
floderna. Dock hafva polarresandena snart funnit,
att äfven hafvet kan tillfrysa. Baffin lämnar därför
oafgjordt, om drifisen uppstod på land eller
haf[2]. En
närmare förklaring af isens uppkomst och skillnaden
mellan flodis och glacieris angaf först holländaren
FR. MARTENS under nästa period (1675).
Med passaden gjorde Columbus på sin första
resa bekantskap; namnet passad kom i bruk genom
holländarna. Att vid passadbältets polära gränser
fanns ett område med förhärskande västliga vindar,
upptäcktes nästan samtidigt, och här sökte de spanska
amerikafararna sig tillbaka till Europa. Samma
upptäckt gjorde i Stilla Oceanen URDANETA, som
lärde spanjorerna att segla från Filippinerna till
Mexiko[3].
Redan Vasco da Gama lärde känna monsunerna
i det Indiska hafvet, och efter dem ordnades sedan
alla portugisernas sjöresor till Indien. Passaderna
förklarade man analogt med ekvatorialströmmarna såsom
beroende på firmamentets rörelse från öster till
väster. Äfven i de arktiska trakterna gjorde man
iakttagelser om de förhärskande vindarna[4].
Att de tropiska regntiderna bero på solens
zenitalställning framhäfver ACOSTA, som äfven
påpekar olikheten med södra Europas subtropiska
regnregion, där nederbörden hufvudsakligen faller,
under det solen står lägst. Äfven iakttogo de första
européerna Atacamaomrädets regnlöshet, som de dock ej
kunde förklara, då nordvästliga vindar blåsa nästan
ständigt. Likaledes gjorde portugiserna i Indien
bekantskap med sydvästmonsunens regn, som man förstod
berodde pä vindriktningen. – I de arktiska trakterna
fann man sydvästvinden medföra mest med regn och snö,
hvaremot alla vindar här kunde åstadkomma dimma[5].
Att temperaturen icke var densamma på samma bredd
var en observation, som polarforskarne genast
gjorde. Frobishers resor visade, att det vid Meta
incognita under 62° var mycket kallare än vid Vardöhus
under 72°, hvilket Frobisher tillskref de på förra
stället förhärskande nordliga och nordostliga
vindarna. Holländarne funno, att det var mindre
kallt på Spetsbergen under 80° än på Novaja Semlia
under 76°, och Gerrit de Veer påstod, att växtätande
djur (renar) funnos på den förra ön, men icke på den
senare, hvilket visserligen var ett misstag. Däremot
fann man icke orsaken till dessa oregelbundenheter,
hafsströmmens modererande inflytande, utan Veer sökte
förklara saken därmed, att Novaja Semlia låg närmare
fasta landet, omkring hvilket isen kvarhölls. Han
och flera med honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
