Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återvände till Europa, och om än inga blodiga förföljelser
ägde rum, så var dock hädanefter de kristnas ställning
så betryckt, att icke många af infödingarna höllo fast
vid den nya läran. De omvända bland dessa tillhörde
nästan uteslutande de högre klasserna, men just dessa
lämpa sig mest efter hvad de se vara behagligt i de
härskande kretsarna. Fullständigt utplånad blef dock
aldrig kristendomen i Kina; icke heller försvunne
någonsin alldeles de katolska prästerna, ehuru de
måste fullgöra sina åligganden mera i tysthet och för
alltid förlorade den höga ställning, som jesuiterna
förstått att skaffa sig under de båda första kejsarne af
mandschu-dynastien.
Bland de flera arbeten öfver Kina[1], som jesuiterna
författat, vilja vi här blott nämna det viktigaste
Novus atlas sinensis af Martino Martinio (Wien
1655). Författaren MARTIN MARTINI var från Tyrolen och
hade omkr. 1620 anländt till Kina, där han företog
vidsträckta resor, under hvilka han flitigare än någon
annan missionär anställde geografiska forskningar,
hvilka han nedlade i nyss nämnda arbete, som icke
öfverträffades af något annat hvarken på 16- eller
1700-talet. Han ger en sann och träffande bild af
land och folk, han är den förste, som lämnar en
riktig beskrifning på Hoang-hos lopp från källan
till mynningen, den förste, som meddelar att från
samma nejder som Hoang-ho uppflyta också flera
af Syd-Asiens stora floder. Martini ger vidare en
detaljerad skildring af de olika provinserna och
deras underafdelningar, därvid han mycket stöder
sig på kinesiska arbeten. Slutligen har han icke
blott gjort den första någorlunda korrekta kartan
öfver hela Kina, utan äfven utgifvit en atlas öfver
dess särskilda provinser, grundad på de kinesiska
originalkartorna. I slutet af arbetet angifver han
alla större kinesiska städers astronomiska läge,
hvarvid han dels begagnade kinesiska källor, dels
stödde sig på egna observationer.
Äfven till Tibet trängde jesuiterna på
1600-talet. Detta land hade förut endast en europé
genomrest, Odoric från Pordenone på sin hemresa från
Kina, men han hade icke lämnat någon skildring af
denna del af sin resa. År 1624 gick den spanske
jesuiten ANTONIUS DE ANDRADE jämte MANUEL MARQUETZ
från Agra öfver Delhi till Srinagur och därifrån under
många mödor öfver obebodda berg, där det hvarken
fanns träd eller gräs, men mycket snö, till Tibet,
hvars »konung», som bodde i Tsaprang vid öfre Satledj,
tog vänligt emot honom och hans kamrat. De återvände
samma väg till Indien.
De nästa Tibetresandena voro jesuiterna GRUEBER och
D’ORVILLE, hvilkas mål var att från Peking landvägen
återvända till Europa. De uppbröto från Kinas
hufvudstad 1661, passerade norra stranden af Kuku-nor,
samt togo därifrån af mot sydväst till Lhassa, där de
uppehöllo sig i två månader. Sedan fortsatte de öfver
bergpassen till Nepal och Agra, hvarest d’Orville
dog, medan Grueber öfver Ormudz och Smyrna återkom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
