Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken infödingarna benämnde Otaheiti (Tahiti). Det var
sannolikt denna ö, som Qviros kallat Sagittaria,
men sedan hans tid hade den icke besökts af
européer. Wallis uppkallade honom efter Englands
konung King George the Thirds Island, men detta namn
har fått vika för infödingarnes eget. Dessa visade
sig i hög grad älskvärda och vänliga samt skildes med
tårar i ögonen från engelsmännen, när de den 27 juli
fortsatte sin resa[1]. Under denna upptäckte han de
flesta andra af Sällskapsöarna, men af de engelska
namn han gaf dem har endast ett bibehållit sig,
Scilly Islands. Därefter kom han in bland Tongaöarna,
af hvilka han såg och gaf namn åt Boscawen Island och
Keppel’s Isle, hvilka dock Le Maire först upptäckt,
samt åt Wallis-ön (Uea)[2]. Härifrån styrde man åt
nordväst till Tinian samt hemkom på den vanliga
vägen rundt Kap den 20 maj 1768 efter en frånvaro af
637 dagar.
Kapten Wallis resa är icke blott af intresse genom
de upptäckter, han gjorde, och hvilka berodde på
att han seglade åt väster på en högre bredd än sina
föregångare, utan äfven genom de synnerligen säkra
ortbestämningar han utförde. Han var nämligen den
förste i Söderhafvet, som bestämde längden efter
måndistanser och fick härigenom så goda resultat,
att han sällan tog fel på mer än en half grad,
medan hos hans föregångare, som bedömde längden efter
seglingen, 20–30° fel icke äro ovanliga, och ännu hos
Byron och Carteret, som följde det gamla systemet,
stiga de till 2–4°. Wallis är också den förste sjöman,
som låter sin berättelse åtföljas af en tabell öfver
longituder och latituder[3]. Först genom att bestämma de
förra genom måndistanser, blef det möjligt att erhålla
någon reda i de »ömoln», som fylla södra delen af
Stilla hafvet, och det var därför en stor lycka, att
detta observationssystem blef det vanliga, just när
Söderhafvets genomforskande på allvar igångsattes.
Vi hafva nu att se till, hur det gick CARTERET,
sedan han skiljts från Wallis. Hans ställning var
sämre än dennes, därför att hans fartyg Swallow var
gammalt och till hälften uppruttet, men lyckligtvis
var Carteret en duktig sjöman, hvilken äfven kände
Stora Oceanen, då han åtföljt Byron. Han styrde från
Magalhães sund till Juan Fernandez samt därifrån till
den västligare ön Mas a fuera, hvarest han försåg sig
med ny proviant. Därifrån gaf han sig ut att söka
»Davis land» samt ett par andra aprokryfiska öar i
dessa trakter och kom härunder den 2 juli 1767 till en
öde klippö, som han kallade Pitcairn Island. Han hade
härmed kommit fram till Paumotu gruppens sydöstliga
hörn och fortsättande åt nordväst upptäckte han
Muruoa, som han kallade Bishop of Osnaburgh’s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
