Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersökte också Gale Hamkes vik. Söder om Scoresbys
sydligaste punkt under 69° är en stor sträcka af
kusten ännu outforskad. Kusten närmare Kap Farewell
blef däremot kartlagd under en djärf färd som den
danske kaptenen VILH. AUG. GRAAH företog utefter
den åren 1828–31. Han utrustade förstnämda år en
liten expedition af två »kvinnobåtar» och två kajaker,
med hvilka han kringseglade Kap Farewell
och följde den östra kusten till 65° 18’, dit han
anlände den 28 juli 1829. Det viktigaste bidraget
till den grönländska östkustens utforskande har sedan
lämnats af den andra tyska polarexpeditionen under
KARL KOLDEWEY (1869–70), som kartlade området mellan
Sabineön och Scoresbysundet samt genomforskade Franz
Joseph-fjorden. På återresan drefs Koldewey af is från
kusten strax söder om Scoresby-sundet, och framträngde
åter till den icke fullt ett par grader norr om den
punkt, där Graah afslutat sin undersökning[1].
Genom fångstfärderna till Spetsbergen blef denna
ögrupp någorlunda väl känd redan på l600-talet,
åtminstone i sin södra och västra del. I början af
1700-talet företog den holländske kaptenen GILES en
märklig resa öster om Spetsbergen. Han seglade år 1707
mer än en grad norr om Sju-öarna och styrde därefter
åt öster och söder, samt såg därunder Giles eller
Gilles land väster om Franz Josephs land, gick sedan
öster om Nordostland samt genom Hinlopensundet. Äfven
engelsmännen fortsatte under 1700-talet sitt fiske
härstädes, och detta nådde till och med sin högsta
utveckling åren 1752–1820. De började vid tiden för
Cooks resor intressera sig för ett framträngande
mot polen. Ar 1776 utsattes ett pris af 5,000 pund
för den, som kunde komma till 89° n. br. och 1818
stadgades nya pris för uppnående af lägre grader
(1,000 pund för 83°, 2,000 för 85°, 3,000 för 87°,
4,000 för 88° och 5,000 för 89° n. br.)[2]. Den som
före Parry kom längst norr, var SCORESBY den äldre,
hvilken år 1806 nådde 81° 30’ n. br., medan flera
andra expeditioner, som utsändes mot nordpolen,
måste vända på lägre bredd.
Dessa misslyckade försök ingåfvo den från sina resor
i de nearktiska farvattnen berömde SIR EDWARD PARRY
idéen att söka framtränga till polen på slädar. Han
seglade 1827 till Spetsbergen och förankrade där sitt
skepp »Hecla» i en hamn, som han kallade Hecla Cove
(79° 55’ n. br., 16° 53’ ö. Gr.) samt gick därifrån
d. 21 juni emot norr med två båtar, af hvilka den ena
fördes af Franklins framtida följeslagare CROZIER. Den
23 juni landade de på ett isflak, där båtarne
omändrades till slädar. Under omväxlande färd på is
och vatten kom man den 23 juli till 83° 45’ n. br.,
men följande dag hade isen drifvit åt söder med dem,
som befunno sig därpå, och man hade blott 82° 40’
23", ehuru man hela tiden dragit båtarna mot norr. Då
detta fortsattes de följande dagarna, beslöt sig Parry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
