Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet) - XII. Geografer och kartografer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XII. Geografer och kartografer.
Under denna period kommo den vetenskapliga
geografiens framsteg att i högre grad än förr bero
på naturvetenskapernas lysande utveckling, särdeles
under 1700-talet. De rent geografiska författarne
få därigenom i allmänhet ett mindre intresse än
under det 16:e århundradet, ty de bygga i regel på
resultaten af naturforskarnas studier, där de ej
själfva äro naturforskare.
Omkring år 1600 blef geografiens historia först
föremål för grundligare studier, i det att flera
arbeten utgåfvos öfver gamla tidens geografi[1]. Det
grundläggande verket på detta område författades
af PHILIP CLUVERUS (född i Danzig 1580, död i
Leiden 1623), hvilken dels utgaf flera vidlyftiga
monografier öfver gamla romerska provinser, dels
i sin Introductio in universam geographiam tam
veterem quam novam, som utkom efter hans död 1629,
lämnade den första fullständiga framställningen af
den gamla geografien och äfven blef banbrytare på
den moderna politiska geografiens fält. Icke mindre
förtjänstfullt var det arbete, som CRISTOPHER
CELLARIUS (KELLER, 1638–1707) utgaf under titel
Notitia orbis antiqui sive Geographia plenior ab
ortu verum publicarum ad Constantinorum tempora
orbis terrarum faciem declarans (Leipzig 1701 och
1706, 2 vol). Båda dessa författare hafva isynnerhet
inlagt stora förtjänster om forntidens korografi och
topografi och genom flitig sammanställning af alla
uppgifter härom, som funnos hos de gamla författarne,
lämnat en materialsamling, af hvilken efterföljande
mestadels begagnat sig. Någon verkligt systematisk
geografi har dock ingen af dem åstadkommit; snarare
ett slags lexikon. – Mera obekant och därför af
mindre betydelse för västerlandets forskning blef
det stora arbete öfver samma ämne, som den grekiske
metropoliten MIKAEL MILETIOS är 1682 fullbordade
på det nygrekiska språket[2]. Den gamla geografien
sysselsatte också mycket Frankrikes förnämste geograf
på 1700-talet JEAN BAPTISTE BOURGUIGNON D’ANVILLE
(född 1697, död 1782), som utgaf en mycket framstående
Géographie ancienne abregèe (Paris 1768) samt en
karta öfver gamla världen (i 12 blad) 1740[3]. Han
har äfven författat en Notice de l’ancienne Gaule,
tirèe des sources romaines (1760). d’Anville, som i
mycket stödde sig på Cellarius, följde samma metod
som han och de föregående författarne, att han lade
den nya geografien till basis för studierna i den
gamla, för att på detta sätt uppvisa, hur mycket
af de nu utforskade länderna, de gamle kände. Det
oriktiga i detta förfarande framhölls af flera lärda
på 1700-talet, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
