- Project Runeberg -  Geografiens och de geografiska upptäckternas historia /
376

(1899) [MARC] Author: Johan Fredrik Nyström - Tema: Exploration, Maps and cartography, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tiden Tyskland och Österrike äfven för landkartorna
antagit Greenwich initialmeridian, hvarför endast
Frankrike bland större makter står fast vid den gamla
s. k. »Ferro-meridianen» [1].

Konsten att bestämma geografisk bredd och längd
underlättades under den tid, vi här sysselsätta oss
med, högst väsentligt, tack vare uppfinningen af nya
instrument och nya vetenskapliga upptäckter. Hvad
först breddbestämningarna angår, gagnades dessa
genom en uppfinning af PICARD, som först förenade
kikaren med vinkelmätningsinstrumentet (1668),
hvarigenom det blef möjligt att lättare än förr
fixera vinkelafstånden. Engelsmannen JAMES BRADLEY
upptäckte 1728 ljusstrålarnas aberration eller det
förhållandet, att en skillnad förefinnes mellan en
himlakropps observerade och verkliga läge på grund
däraf, att ljuset förnimmes från den i rörelse
stadda jorden. Samme man fann också (1748),
att jordaxeln är underkastad en liten rörelse
(nutation) i följd af månens attraktion. Dessa
faktorer framkalla felaktigheter, hvilka måste
frånräknas vid bestämmandet af den geografiska
bredden, liksom äfven de fel, som blifva en följd
af ljusets brytning (upptäckt af Snellius eller
Cartesius, närmare beräknad af Cassini)[2]. Det
viktigaste nya hjälpmedlet för breddbestämningar
var dock den af engelsmannen JOHN HADLEY[3] (1731)
uppfunna spegelsextanten (oktanten)[4], hvarigenom det
blef möjligt att med lätthet göra vinkelbestämningar
äfven på det gungande skeppet[5]. Detta instrument undanträngde småningom
den gamla jakobsstafven ur sjömanspraktiken.

Längdbestämningar voro fortfarande svårare att göra,
särdeles till sjös. Ett nytt medel härtill lämnade
observationerna på Jupiters månar, af hvilka fyra
upptäcktes af Galilei 1610; ty de tre första af dem
inträda vid hvarje omlopp kring sin planet i dess
skugga och blifva då förmörkade, hvilket kan inträffa
ett par gånger om dygnet. Då nu dessa förmörkelser
samtidigt kunna ses från en stor del af jorden, så
behöfva två iakttagare under olika meridianer endast
jämföra sina ortstider för att erhålla tids- och
följaktligen längddifferensen[6]. För att nu göra det
möjligt att använda


[1] För att undvika denna
oenighet mellan Frankrike och England, i hvilken
nationalfåfängan spelar hufvudrollen, hafva en mängd
andra initialmeridiancr föreslagits, dragna genom mer
»neutrala» orter. Se härom SCHWERIN Ymer 1886,
210 ff.
[2] Äfven
VARENIUS Geographia generalis s. 345 ff. har en
beräkning öfver refraktionens storlek.
[3] Oftast
uppgifves det, att den idé, som Hadley
följde, var Newtons, men detta skall vara oriktigt.
HELLER, Gesch. d. Physik II. 310.
[4] Skillnaden
mellan en sextant och en oktant är blott
den, att limben i den förre omfattar 1/6, i den senare
1/8 af cirkelperiferien.
[5] Se SCHULZE Nautik 38. (Fig. 18 och 19).
[6] Det var iakttagelser af dessa månförmörkelser,
som gaf den danske astronomen OLAUS RÖMER år 1675
idéen att beräkna ljusets hastighet. Han fann
nämligen, att förmörkelsen inträdde senare än den
enligt beräkningarna borde hafva gjort, och slöt
häraf, att ljuset behöfde en viss tid för att från
Jupiter hinna till jorden. Detta bekräftades
ytterligare däraf, att förmörkelserna inträdde
senare ju längre Jupiter stod från jorden,
t. ex. vid största Jupiterafståndet, alltså vid
konjunktion med solen, omkr. 1,000 sek. senare än
då Jupiter stod jorden närmast (noggrannare 986 sek.).
Alltså behöfde ljuset 1,000 sek. för att genomlöpa
jordbanans diameter eller omkr. 40 mill.
mil. Ljusets hastighet är sålunda omkr. 40,000
mil i sekunden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:19:42 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geohist/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free