- Project Runeberg -  Geografiens och de geografiska upptäckternas historia /
380

(1899) [MARC] Author: Johan Fredrik Nyström - Tema: Exploration, Maps and cartography, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet) - XIV. Den fysiska geografien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som uppstå därigenom, att hvarje parallell
delas i sinsemellan lika stora delar, genom
hvilka meridianerna sedan dragas, alldeles som
i Sanson-Flamsteeds projektion[1]. – Under vårt
århundrade har en mängd nya projektioner konstruerats
och de äldre ytterligare förbättrats, men vi få härom
hänvisa till specialarbeten i projektionsläran[2].

En högst väsentlig förbättring undergick
kartografien under denna tid genom det nya sätt,
hvarpå bergen började afbildas. I äldre tider och
ända till slutet af 1700-talet tecknades de i profil,
sedda från ena sidan, så att de på kartan liknade
»mullvadshögar». Mot århundradets slut började
en och annan i stället använda skuggstreck lagda
på godtyckligt afstånd från hvarandra. Slutligen
föreslog den sachsiske majoren JOHANN GEORG LEHMANN
(1799) en bestämd skuggningsskala för att utmärka
terräng-differenser. Bredden af skuggningslinjerna och
öppningen mellan dem stå i ett bestämdt förhållande
till lutningsvinkeln, deras riktning angifver
lutningens riktning o. s. v. Härigenom fick topografen
ett lätt medel att angifva en ytas lutningsvinkel,
och kartläsaren kunde vid ett studium af kartan få
en exakt föreställning om terrängens beskaffenhet.

Ett annat sätt att utmärka denna är att genom
nivåkurvor (isohypser) förena de punkter,
som hafva samma höjd. Den förste, som använde
denna metod, var fransmannen J. L. DUPAIN-TRIEL
(1791)[3]. Sådana kurvor infördes sedan successivt på
de nya genralstabskartor, som utarbetades under vårt
århundrade. Det första försöket, att med ledning af
tillgängliga höjduppgifter framställa en isohypskarta
öfver Europa gjordes af den danske kaptenen OLOF
NIKOLAJ OLSEN tillsammans med professor BREDSDORFF
(1825). Genom denna nyhet undanträngdes till en
del Lehmanns skuggstreck, som numera hufvudsakligen
användas för att gifva höjdskikten en plastisk verkan
och på kartor, som graveras i koppar. Vill man använda
hvarken kurvor eller skuggstreck, så brukar man
numera genom en skala af olika färgtoner förtydliga
de olika nivåförhållandena. Detta är det vanligaste
sättet i mindre kartböcker och på väggkartor. Äfven
på sjökartor utmärkas djupen antingen genom kurvor
(isobather) enligt Buaches metod[4] eller genom olika färgtoner.

XIV. Den fysiska geografien.

Frågan om jordens uppkomst började under denna tid
debatteras oberoende af Moses skapelsehistoria, och
det eger sitt stora intresse att se hur åsikterna
härom småningom utvecklas, ända till dess att
den


[1] Se fig. 32, sid.
280.
[2] Det
bästa och urförligaste arbetet öfver
detta ämne är MATTEO FIORINI, Le projezioni delle
carte geografiche. Bologna 1881.
[3] Själfva idén utgick från Dupain-Triels vän
DU CARLA, som 1777 tecknade en imaginär ö med sådana
kurvor för ett visa deras värde för uppfattningen af markens relief.
[4] Se ofvan sid.
366.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:19:42 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/geohist/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free