Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kant-Laplaceska-hypotesen slutligen framställdes. År 1681
uttalade THOMAS BURNET den meningen, att vår planet i
början varit en oredig massa af allehanda ämnen, men
efterhand samlade sig de tyngsta kring medelpunkten
och bildade en fast kärna. Närmast omkring denna lade
sig vattnet, däröfver feta ämnen och öfverst luften,
som dock i början var blandad med jordpartiklar
och därför mörk, men slutligen nedföllo dessa och
förenades med de oljeaktiga, hvarigenom uppkom
ett lager fin, fet och för de första fröna utmärkt
jord. Ytan var nu alldeles jämn, utan berg och haf,
och äfven utan växlande årstider, emedan jordaxeln
ännu stod vinkelrätt mot ekliptikan. Småningom
uttorkade solen slamskorpan, hvilken därmed drog
ihop sig samt remnade mer och mer, till dess den
slutligen alldeles brast och stora stycken sjönko
ned i vattnet. Detta var syndafloden. Härigenom
uppstodo ojämnheterna på jordens yta, hvilken är
att betrakta som en ruin efter den äldre jorden. –
I samma riktning gå de hypoteser, som uppställdes
af J. WOODWARD (1686), hvilken ansåg, att jorden väl
före syndafloden haft ojämnheter, men att först efter
den lagren bildades genom att partiklarna satte sig
efter olika tyngd och härvid inpackade mellan sig
växter och djur, som funnits på hafsbotten.
Den förste, som uttalat en riktig uppfattning
om orsaken till lagerföljden i jordens skorpa var
dansken NICOLAUS STENO (NIELS STENSEN) (1638–1687),
hvilken genom ett år 1669 utgifvet arbete[1] förvärfvat
sig namnet geologiens fader. Han skiljer först
mellan lagringar från olika tidsåldrar, anser dem
hafva uppstått i vatten och från början därför varit
horisontala, hvadan alla veckningar och lutande lager
fått sin ställning genom vulkaniska krafter. Vissa
lager hade bildats, redan innan organismer uppstått,
fossilen vore växt- eller djurlämningar. Han skiljer
mellan marina och sötvattenaflagringar, såsom redan
italienarne FRACASTRO och FABIO COLONNA gjort före
hononm. Berg kunna äfven uppstå på annat sätt,
nämligen genom den inifrån utåt gående verkan af
den underjordiska elden. Det flytande vattnet,
köld och hetta spränger äfven sönder jordytan och
orsaka ojämnheter. Våra dagars berg hafva därför icke
bestått sedan alltings första uppkomst. Bergens kammar
eller kedjor stryka icke åt vissa bestämda håll;
bergen kunna omstörtas, höja sig och sjunka. Steno
skiljer sålunda alldeles bestämdt mellan lagrade
och vulkaniska berg. Sina idéer hade han fått genom
studier i Toscana, och i dess aflagringar urskilde han
sex olika perioder[2]. – Emellertid voro Stenos åsikter
så olika de allmänt antagna, att hans samtid ej kunde
fullt tillgodogöra sig dem. Dock har ingen efter honom
betraktat petrifikaten som en »lusus naturae». Stenos
utalande, att bergen icke stryka åt vissa bestämda
håll, var riktadt mot en mening, som först framhållits
af den lärde polyhistorn jesuiten ATHANASIUS KIRCHERUS
(KIRCHER) (1602–1680), hvilken i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
