Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturforskaren GEORGE CUVIER (1769–1832),
hvars forskningar blefvo grundläggande för
paleontologien. Dock ansåg äfven han, att de
lefvande varelserna vid slutet af hvarje geologisk
period omkommit genom en våldsam naturrevolution. Mot
antagandet af dylika plötsliga afbrott i utvecklingen
opponerade sig SIR CHARLES LYELL (1797–1875) i sitt
epokgörande arbete Principles of geology (1830),
hvilket inleder den nyaste perioden i geologiens
historia. Han visar, att samma krafter alltjämt varit
och fortfarande äro verksamma vid förändringarna i
jorden, och att den ena perioden i hennes utveckling
öfvergår omärkligt i den andra, alldeles som
förhållandet är i världshistorien. De plötsliga
omstörtningar, som utan tvifvel ibland förekommit,
hafva endast varit af lokal betydelse. Efter
Lyell hafva därför de nu pågående förändringarna i
jorden blifvit föremål för ett ifrigt studium, och
skarpsinniga analogieslut hafva öppnat vidsträckta
synvidder äfven öfver forna geologiska perioders
naturförhållanden; dessutom har forskningarnes
utsträckning till jordens alla delar lämnat nya
uppslag till besvarandet af de geologiska frågorna.
Ett geologiskt spörsmål, som med mycken ifver
diskuterades under 1700-talet var det om kustlinjens
förskjutningar, och det var just i vårt land
som undersökningarna härom under lång tid nästan
uteslutande bedrefvos. Det var visserligen, såsom vi
sett, en gammal iakttagelse, att haf och land icke
alltid intagit samma områden som nu, men man tänkte
sig orsaken till förändringarna hafva varit våldsamma
naturrevolutioner såsom syndafloden o. d., efter
hvilkas upphörande allt åter blifvit stabilt. Vid
de svenska östersjökusterna upptäcktes dock tydliga
spår af att senare förändringar också skett, ja,
att i själfva verket sådana fortfarande påginge,
och de ådagalade, att hafvet i äldre tider gått högre
än nu. Detta kan nu förklaras på två sätt, antingen
därigenom att hafsytan sjunker eller att landet höjer
sig. Till en början tillgrep man helt naturligt den
förra förklaringen, då det utan tvifvel föreföll
sannolikare, att hafvets vattenmassa kunde minskas,
än att det fasta landet kunde vara stadt i några
oskillerande rörelser. Den som först framställde
den förra läran var URBAN HjÄRNE, hvilken i ett år
1702 utgifvet arbete meddelade åtskilliga bevis för,
att Östersjöns yta befinner sig i sjunkande[1], och
samma åsikter uttalade något senare E. SWEDENBORG
(1719). Han lämnar också en förklaring af fenomenet,
nämligen att vattnet från polerna skulle drifvas
mot ekvatorn på grund af jordens rotation. En
allmännare uppmärksamhet ådrog sig denna sak dock
först genom ANDERS CELSIUS afhandling »Anmärkning om
vattnets minskande, så i Östersjön som i Vesterhafvet»
(1743). Orsaken härtill var sannolikt den, att Celsius
uteslutande sysselsatte sig med de förändringar af
hafvets nivå, som under den historiska tiden eller i
mannaminne ansågos hafva egt rum, hvarjämte fenomenet
af honom uppfattades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
