Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom allt jämnt pågående[1]. Celsius beräknade vattenminskningen till
4,5 fot (1,33 met.) på hundra
år samt förklarade den därmed, att en del vatten
årligen ingick i växterna och sedermera förvandlades
till svartmylla. Dock håller han äfven troligt, att
hafsvattnet silar genom hafsbottnen ned uti jordens
inre, såsom redan HjÄRNE antagit[2]. Till denna Celsius
teori slöto sig de flesta svenska vetenskapsmännen
under 1700-talet, men å andra sidan uppträdde äfven
motståndare till densamma, hvilka förnekade, att någon
vattenminskning i historisk tid egt rum, och bland
dem är den viktigaste biskopen i Åbo JOH. BROVALLIUS
(1755). Äfven Brovallius androg bevis ur naturen
för sin mening, och så tungt vägande ansågos dessa,
att vattenminskningsteoriens anhängare alldeles
bragtes till tystnad. Men tio år senare framställde
landtmäteridirektören EPHR. OTTO RUNEBERG[3] en ny
förklaring till nivåförändringarna, enligt hvilken
han kunde gifva båda parterna rätt i hvad de af dem
framlagda fakta angår. Han förklarar nämligen, att
det är bergsgrunden, som höjer eller sänker sig, så
att denna på vissa ställen höjes, medan den däremot på
andra sänkes. Denna märkliga förklaring, som samma år
äfven gjordes af prof. BENGT FERNER, vann dock ingen
vidare uppmärksamhet, förr än den ånyo och många
år senare framställdes af utländska geologer. Den
förste af dessa var engelsmannen J. PLAYFAIR (1802),
den andre den berömde tyske geologen L. VON BUCH
(1807), hvilka båda hyllade teorien om sekulära
höjningar af kontinenterna och hämtade sina bevis
just från Sverige. Till samma åsikt slöt sig äfven
LYELL (1835). Härigenom vann den af Runeberg och
Ferner först framställda läran allmänt erkännande
bland geologerna. År 1837 och 1847 uttalade dock SVEN
NlLSSON den meningen, att endast norra Sverige vore
stadt i höjning men att den sydligaste delen af landet
sjönke, och man trodde sig finna, att gränsen mellan
dessa områden låg i närheten af Kalmar. Sedermera
hafva dock E. ERDMANN och A. G. NATHORST (1872) visat,
att Skånes sänkning upphört och efterträdts af en
ännu pågående höjning.
Emellertid har äfven den äldre
åsikten, att strandlinjens förskjutning bör sökas i
hafvets ändrade nivå, vunnit en framstående försvarare
i den österrikiske geologen E. SUESS (1888). Man
har för öfrigt funnit dylika strandförskjutningar
äfven å många andra ställen af jorden, och då det
icke kan anses fullt utredt, huruvida det är landet
eller hafvet som ändrar nivå, har man enligt Suess’
förslag numera börjat begagna sig af de från denna
synpunkt indifferenta uttrycken positiv och negativ
strandförskjutning, allt efter som hafsytan synes
stiga eller falla, lämnande åt framtiden att utreda
huruvida det är landet eller hafvet eller möjligtvis
båda, som är orsaken till detta fenomen[4].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
