Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
J. R. FORSTER gjorde under sin resa med Cook flera
iakttagelser öfver hafvet. De djupmätningar han
omtalar ledde dock ej till några resultat, enär man
icke nådde botten med lodlinan[1]. Buffon hade påstått
att djupet vid kusterna stod i direkt förhållande till
deras höjd och var så mycket större, ju högre kusterna
voro; att denna regel icke alltid passade in med
verkligheten, visar Forster. Af intresse äro Forsters
undersökningar öfver hafvets temperatur. Sådana hade
redan 1749 kapten ELSIS gjort vid Amerikas n. v. kust
och därvid funnit på ett djup af mellan 3,900–5,436
engelska fot 53° Fahr. Forsters termometer var fäst
vid en lina af endast 100 famnars längd; de resultat,
hvartill han kom, voro, att hafvet under linjen eller
mellan vändkretsarne är svalare i djupet än på ytan,
men på högre bredder än varmare än kallare, än åter af
samma temperatur[2].
Äfven hafsvattnets fosforescerande
ljusfenomen undersökte han och trodde, att de
delvis berodde på elektriska förhållanden, delvis på
förruttnelse eller lysande organismer[3].
BERGMAN hade om djupet utefter kusterna samma åsikt
som Buffon, att det var större ju högre kusten
var. Han ansåg, såsom man allmänt den tiden gjorde,
att hafsbotten vore lika kuperad som landets
yta[4]. Sjöfarande hade vid denna tid observerat,
att ehuru salthalten i regel ökades från polerna
mot ekvatorn, så var det dock under denna mindre än
närmare vändkretsarna, ett förhållande, som anses bero
på den myckna nederbörden i ekvatorialområdet. De
under vattenlagren äro vanlingen saltare än de
öfre. Orsaken till salthalten håller han för att
vara saltberg på hafsbotten[5], ty vore det floderna,
som ditförde saltet, borde hafvet allt jämnt blifva
saltare, då endast sött vatten bortgår i vattenånga.
Ebb- och flodfenomenet uppvisades af ISAAC NEWTON
(1642–1727) vara en nödvändig följd af den af honom
upptäckta allmänna gravitationen. I samma arbete,
hvari han framlägger denna upptäckt, i det berömda
verket Principia mathematica philosophiae naturalis
(1687), undersöker han[6] olikheten mellan solens och
månens verkningar på den sida af jorden, som är
vänd mot dem, och på den motsatta, samt visar att på
båda sidorna måste en uppsvallning af vattnet uppstå,
hvilken genom jordens rotation måste blifva märkbar
på hvarje kust två gånger om dygnet. Newton har
sålunda endast uppvisat af hvad art den naturkraft är,
som framkallar fenomenet. Först 50 år senare (1740)
blef till följd af en af Pariserakademien uppställt
prisfråga tidvattnets s. k. jämnviktsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
